Orken, glädjen och viljan försvann, men ingen på gymnasieskolan i Lund frågade hur Saleh Abu-Ghafra mådde. Ansvaret att se till att han fick hjälp borde ha legat på skolan – inte på honom själv, skriver han.
DEBATT. Allt började i början av gymnasiet på Hedda Andersson-gymnasiet i Lund, där jag går naturvetenskapsprogrammet. Det som skulle bli en ny och spännande tid i mitt liv blev istället starten på något helt annat – en nedåtgående spiral som ingen verkade lägga märke till.
Jag började må dåligt psykiskt. Jag tappade orken, glädjen, och viljan att ens gå upp ur sängen. Min frånvaro ökade, men inte en enda gång fick jag frågan: Hur mår du? Inte från en enda lärare. Inte från elevhälsan. Ingen.
Det enda som kom var ett brev om indraget CSN. Och sedan ännu ett – om indraget flerbarnstillägg till mina föräldrar. Istället för hjälp blev jag ett problem i systemet. En siffra i statistiken.
Jag som alltid varit social, full av energi och närvaro i klassrummet – blev tyst, trött, ensam. Mina betyg rasade. Jag fick sömnproblem. Jag orkade inte ta mig till skolan. Det blev en ond cirkel: ju sämre jag mådde, desto mer isolerad blev jag. Men ändå – ingen vuxen tog kontakt. Jag behövde själv be om hjälp. Trots att allt skrek att jag inte orkade.
Det är det som gör mest ont.
Jag önskar att min skola, Hedda Andersson-gymnasiet, hade sett mig. Att någon – vem som helst – hade vågat fråga hur jag egentligen mådde. Det borde inte vara mitt ansvar, som elev i kris, att söka upp stöd. Skolan ska vara en trygg plats. Den ska fånga upp – inte släppa igenom.
Till dig som läser det här och kanske känner igen dig vill jag bara säga: ta tag i det så tidigt du bara kan. Vänta inte på att någon annan ska göra det. För sanningen är – det kanske inte är någon som gör det. Men du är värd att må bra. Och du är inte ensam.
