Metan läcker ut från sprickor i Antarktis havsbotten. Forskarna talar om ”slående upptäckter” och varnar för att gasen kan bidra till ökad uppvärmning som hittills inte tagits med i klimatberäkningar. Det kan också påverka det marina livet – redan nu ses en tydlig minskning av valen sydkapare.
Metan är en mycket potent växthusgas, och forskare har upptäckt att den läcker ut från sprickor i Antarktis havsbotten i större omfattning än vad man tidigare antagit. I en artikel i tidskriften Nature communications rapporteras om ”slående upptäckter av ett stort antal läckage av klimatreaktiva vätskor och gaser på havsbotten i Rosshavets kustområde”. Rosshavet är en del av den antarktiska oceanen och forskarna fastslår att många av läckagen uppstått nyligen och drar slutsatsen att det rör sig om ett utbrett fenomen. Exakt vad som ligger bakom metanutsläppen behöver undersökas ytterligare, men forskarna konstaterar att liknande processer i Arktis förklarats med klimatdrivna förändringar på ismassorna.
Sarah Seabrook, en av rapportförfattarna och marinforskare på organisationen Earth sciences Nya Zeeland säger till CNN att varje läcka som de upptäckte åtföljdes av en ”omedelbar upphetsning” som ”snabbt ersattes av oro och farhågor”. Faran ligger i att dessa läckor snabbt kan överföra metan till atmosfären, och på så vis blir en källa till planetens uppvärmning som för närvarande inte beaktas när prognoser rörande klimatförändringar tas fram.
Metanet skulle också kunna få negativa följder för det marina livet, som redan är utsatt. Senaste veckan har det rapporterats om att valen sydkapare, som lever i Antarktisområdet och föder sina kalvar utanför Sydafrikas kust, minskar i antal på grund av att klimatförändringar försämrar möjligheterna att hitta föda. Kräftdjuret antarktisk krill, valens favoritföda, har till exempel minskat med 15 till 30 procent i nyckelområden, skriver Matthew Germishuizen, som forskar på valar vid universitetet i Pretoria, i The Conversation.
Den minskade fortplantningen är ”ett tydligt biologiskt tecken på miljöförstöring” och detta ”innebär sannolikt att det finns mindre mat under isen tusentals kilometer bort”, skriver Germishuizen.
