På rikstinget i Linköping kritiserar Alf Svensson, Kristdemokraternas tidigare partiledare och partiets tuffa ton i invandringsfrågor, samtidigt som han lyfter fram förvaltarskapstanken och behovet av konkreta miljöinsatser – värderingar som en gång präglade KD.
Under veckoslutet har Kristdemokraternas hållit kongress, kallet Rikstinget, i Linköping. Där har man bland annat valt ny partistyrelse och röstat om vilka frågor som ska prägla valrörelsen. På lördagen träffar Syre på Alf Svensson, partiledare för KD mellan 1973 och 2004, och den av alla partiledare i Sverige som suttit längst på posten som partiledare, 31 år. Men som nu har blivit en allt starkare kritiker av partiets ”tuffare stil”, trots att det för många avgångna partiledare är kutym att inte uttala sig om sina efterträdares politik.
– Jag sa i TV igår att jag inte kan förstå att partier berömmer sig för att få ner antalet asylansökningar, att stänga ut medmänniskor som kanske gör allt för att klara livhanken, säger Alf Svensson.
Alf Svensson konstaterade ”att integrationen inte har lyckats” och att ”det är ett faktum”. Men poängterar att Sverige bör visa respekt för de människor som har rotat sig här, fått arbete, betalat skatt och skött sig.
– Det är inte rätt att bara visa ut dem som saknar svenskt medborgarskap.
Orolig för högervridning
I dag är han 87 år och verkar ha svårt att känna igen sitt gamla parti i flera viktiga frågor. I ett reportage i SvD förra året sa han att är orolig för KD:s och de europeiska kristdemokraternas högervridning. Det gör mig ”dyster till mods”, sa han till tidningen.
På Kristdemokraternas riksting, där sorlet av samtal ramar in ljudinspelningen, är det svårt att inte lägga märke till Alf Svenssons närvaro. Under vår intervju kommer flera personer fram, vill hälsa, tacka honom, byta några ord. Svensson tycks kunna namnen på alla som hälsar.
Vad tror du är viktigt att göra för att vi ska klara att minska klimatförändringarna?
– Jag tror det är väldigt viktigt att de som engagerar sig, och jag räknar mig själv till dem, får uppleva att politiker säger något konkret. Inte att de hela tiden bara säger ”det räcker inte, det räcker inte’”.
– Alltså, det blir för mycket negativism.
Han säger att politikerna borde lyfta fram framsteg i miljöarbetet istället för att ”ständigt påpeka brister”. Att vi alla borde ”sporra varandra” istället genom att lyfta fram vad som faktiskt går att göra – ”i familjen, i kvarteret, i kommunen”.
– Unga och engagerade behöver se att förändring faktiskt händer, inte bara höra att insatserna inte räcker till. Då tror jag att det blir bättre om alla från Miljöpartiet och övriga säger, det är bra gjort, vi har kommit ett stycke, bra gjort, fortsätt bara.
11,7 procent fick partiet i riksdagsvalet 1998 – och var då fjärde största parti.
Han påminner om historiska exempel som visar att långsiktigt arbete kan ge resultat. Krav på bilars utsläpp gick inte igenom när han var yngre, men i dag är det verklighet.
– Jag tänker på hur det var i mina yngre dagar då alla hade äldre oljepannor, och vi fick inte igenom vårt krav på att bilarna skulle ha koll på sina utsläpp så som man har nu.
När Syre senare går runt bland kongressdeltagare och partifunktionärer och frågar hur det kommer sig att partiet gått hela vägen från nej, till ja och till Ebba Bush:s ”Jag älskar kärnkraft” ler de flesta lite besvärat. En del yngre deltagare ifrågasätter till och med om det verkligen är sant att deras parti en gång stod bakom linje 3 i folkomröstningen i kärnkraft.
Men 1980 var situationen annorlunda.
Kontakt med både miljörörelsen och VPK:s kommunister
Då hette partiet Kristen demokratisk samling, förkortat KDS, och ”anslog mer radikala toner i miljö- och biståndsfrågor”, enligt artikeln Kristdemokraterna: Tron bar in i politiken i tidskriften Populär historia. Och när den tidigare ordföranden i ungdomsförbundet Alf Svensson 1973 tog över partiledarskapet fanns det, enligt artikeln, en viss oro inom delar av partiet för att partiet nu skulle vridas åt vänster: ”Alf Svensson hade exempelvis en annan syn på Vietnamkriget än Lewi Pethrus som helhjärtat stött USA:s krigföring”.
Vid kärnkraftsomröstningen 1980 och deltagande på nejsidan kom de aktiva inom partiet i kontakt med både miljörörelsen och ”VPK:s kommunister”. Då gick man tillsammans i samma demonstrationståg och ropade samma slagord:
”Vad ska väck. Barsebäck!”
”Det fanns en tid när hennes [Ebba Buschs] parti motsatte sig kärnkraft med motivet att ”den hotar skapelsen”, skrev Birger Schlaug i en krönika i ETC förra året.
KD framstår inte längre som ett radikalt miljöparti, men tidigare präglades partiet av den så kallade förvaltarskapstanken, att världen måste förvaltas på bästa möjliga sätt för kommande generationer. Alf Svensson säger att de en gång i världen kallades för ”vatten- och luftpartiet”.
– Jag som person har engagerat mig för Vättern och tycker att kommunerna runt sjön borde bestämma sig för att det här vattnet ska vi hålla rent, för svensken vill ju ha rent vatten. Men man får inte göra det för abstrakt. Då blir det svårt att hänga med.
Finns det några krafter kvar inom partiet som står för det?
– Nu är det ju så att jag inte har någon beslutsrätt eller är delaktig i någon programverksamhet. Men jag är helt säker på att unga människor som engagerar sig politiskt begriper hur viktig miljöfrågan är.
Förvaltarskapstanken
Grunden för förvaltarskapstanken är att världen, som vi har ärvt av våra förfäder, inte enbart finns till för oss som lever idag utan måste förvaltas på bästa möjliga sätt så att våra barn och kommande generationer får ta över en värld som är minst lika bra som den vi själva tog emot, men helst ännu bättre.
Wikipedia
Slutet på kärnkraftmotståndet
Kristdemokraterna ändrade, sakta, sin officiella hållning i kärnkraftsfrågan, från tydligt motstånd till kärnkraft till att aktivt stödja ny och utökad kärnkraft under 2010-talet. 2019 lämnade partiet energiöverenskommelsen — som förespråkade 100 procent förnybar elproduktion till 2040 och blev en av de tydligaste förespråkarna för kärnkraft i svensk politik och driver i dag linjen att Sverige inte bara ska behålla utan även bygga ut kärnkraften som en central del av svensk energiförsörjning.
I en debattartikel, Vart är KD på väg? i Aktuell hållbarhet den 6 november, skriver Anders Wijkman, tidigare kristdemokratisk EU-parlamentariker, att det fanns en tid då Kristdemokraterna kännetecknades av en offensiv klimat- och miljöpolitik.
”Jag vet, för jag var med och formade politiken. Under åren 1999-2009 då jag representerade KD i Europaparlamentet hade partiet höga ambitioner när det gällde att ställa om politiken i riktning mot större hållbarhet. Utgångspunkten var ”förvaltarskapstanken”, det vill säga att vi som människor har ett ansvar att förvalta, inte förbruka, naturen och naturresurserna”, skriver Wijkman.
Alf Svensson nämner flera gånger under intervjun människovärdet, och mot slutet vill han ännu en gång lyfta fram det som det centrala i politiken.
– Alla människor har ett och samma värde. Det gäller inte bara invandringen, utan även de äldre, de som bor i storstädernas ytterområden. Det innebär inte att vi kan ta emot alla världens flyktingar, men vi kan göra allt vi kan och orkar.
– Och vi kan göra mer.
