Det var 70-tal. Jag hade dragit ut på landet från Stockholm. Var del av gröna vågen. Läste syndikalistiska Arbetaren och landsbygdsromantiska delen av tidningen Land. Gillade Centerns ungdomsförbund – de kallades Åsa Nisse-marxister. Olof Johansson var dess ordförande.
Centerpartisterna i Stockholm var radikala, anföll sossarna från vänster titt som tätt. Torbjörn Fälldin, partiledare i samma parti, började driva kärnkraftsfrågan som en systemfråga. Plötsligt diskuterades decentralisering och småskalighet som motpoler till centralisering och storskalighet. Sossarna stod för det sistnämnda.
En av de som bar de där idéerna var Anders Ljunggren. Han var ordförande i Centerns ungdomsförbund i skarven mellan 70- och 80-tal. Nu är han död. Han blev 73 år. Vi sågs under ett antal demonstrationer mot kärnkraft. Vi var inte hundratal, inte tusental, utan tiotusental. Det blev folkomröstning om kärnkraften. Året var 1980. Debatten fanns överallt. På arbetsplatser, på skolor, på universitet, runt köksborden, i radio, i teve, i tidningar. Det var folkbildning. Det handlade om vilket samhälle vi ville ha. Om delaktighet, om ekonomiskt systemtänkande, om människans roll i ett teknokratiskt samhälle. I familjer blev det osämja. Två vitt skilda utvecklingsvägar stod mot varandra.
Dagens debatt om kärnkraft handlar mest om kärnkraftens olika faser och fasor i sig. Inte om vårt samhällssystem. Det är trist, vi har fastnat i tron att den globaliserade kapitalismen med sin centralisering och storskalighet är något nästan ödesbestämt. Vi tittar på dess effekter i form av Amazon och Musk och de nya dollarstinna klaner som växer fram och vi tycks tro att det är något vi inte kan göra något åt. I hela den där sfären flyter urvattnade begrepp som ”grön omställning” omkring. Och det gamla humanekologiska centerpartiet som en gång drev samhällsdebatten har reducerats till en utsläckt fyr.
Lite tragiskt hur ett parti kan fladdra på det sätt som Centern gjort, från ett ekohumanistiskt parti med frihet för människor i centrum till ett nyliberalt parti med frihet för kapital i centrum under det år Maud Olofsson rumsterade om. Märkligt hur fort det kan gå.
Det hade varit kul att höra 70-talets Anders Ljunggren debattera med dagens centerpartister. Jag vet vilken sida jag skulle stå på. Tack för din ungdomstid som en av fyrbåkarna, Anders! Du var en av dem som nästan fick mig att bli aktiv i Centerpartiet.
När gröna vågen förflyttat mig från Stockholm till vischan utanför Vingåker mötte jag dock ett annat Centern. Stockkonservativt. Allt annat än det jag mött i Stockholm. Så det blev till att bli del i ett nytt partibygge. Miljöpartiet. Som bar hela idén om decentralisering, småskalighet och delaktighet vidare kombinerat med kritisk analys av såväl arbetslinje som ekonomisk tillväxt. Vi talade om livslinje och livskvalitet. Precis som ett grönt parti bör göra.
Dags att sätta chillifrön i jorden.
Kristerssons feghet gentemot Trumps och Musks agendor.
