En timma på en ersättningsbuss kan kännas som förlorad tid men hon tänker att den här innehållslösa resan genom mörkret är hennes ställtid. Tid att ställa om från jobb till fritid. Eller i hennes fall från ett jobb till ett annat. Från det avgränsade lönekneget till det ständigt pågående frilansarbetet.
Det är advent. Den tveksamma gryningen övergick i skymning utan att passera dag och nu är mörkret kompakt utanför bussen som tar henne från jobbkommunen till hemkommunen, eftersom ett signalfel stoppat tågtrafiken.
Hon vänder blicken mot sin spegelbild i fönstret. Tiden som hon passivt låter sig transporteras är hennes egen. Hon kan låta tankarna vandra fritt utan distraktioner. Hon har fått en stund av den där egentiden som är så efterlängtad av personer som lever i stora familjer och dem som under långa dagar alltid har människor omkring sig. Ibland besvärliga, krävande människor. Dåliga chefer, otrevliga kunder, griniga patienter, bråkiga elever.
Bussen har inte så många passagerare och alla sitter tysta i sin egen tids bubbla, utom chauffören som oavbrutet pratar arabiska med någon i telefon. Hon undrar vad han pratar om. En ung medresenär på andra sidan mittgången har sjunkit ihop i sitt säte och lyssnar med slutna ögon på något i sina hörlurar. Hon undrar vad hen lyssnar på. Hon undrar vad de tänker på, vad de längtar efter.
Kanske längtar chauffören hem. Eller bort. Kanske är han muslim, kanske kristen. Kanske väntar han nu i advent på Jesu födelse. Kanske hör han till dem som längtar efter den nya jord som deras Gud ska skapa till sitt utvalda folk. Den behändiga tro som befriar sina anhängare från ansvar för den jord de för tillfället lever på.
Själv brukar hon säga att hon tror på människan men att hon tvivlar till och från, som hon antar att de flesta gudstroende också gör. Det var lättare att tro på folkens förmåga till förändring tidigare. Hon minns några år när många påstod och trodde att en annan värld var möjlig, även på denna jord.
När bussen passerar genom externhandelsområdet i hemstadens utkant, där affärskedjornas upplysta skyltar fördriver naturens mörker, tänker hon att tiden efter repressionen i Göteborg 2001 varit som en utdragen adventstid för alla som längtar efter en ny världsordning. En lång väntan – men en väntan på vadå? Hon hör sällan några positiva, genomförbara visioner presenteras nuförtiden.
När de stannat vid resecentrum glider hennes unga medpassagerare ljudlöst ut ur bussen och in i mörkret utan att sluta lyssna på sitt. Hon tackar chauffören som hjälper henne att baxa ut cykeln ur lastutrymmet och trampar hemåt genom regnvåta, folktomma gator. Hon tänker att hon borde ha tagit sig tid att prata med dem. Frågat vad de drömmer om, vilken framtid de önskar sig. Kanske är spridda samtal med okända ett bättre sätt att utmana systemet än att tänka sina egna tankar och skriva snåriga krönikor i en tidning som väl mest når de, som man säger, redan frälsta.
Hon tänker upproriskt att detta måste bli deras sista advent. Efter julefriden kommer striden. Det finns val som måste vinnas, barn som far illa och en demokrati som blöder och behöver tas om hand. En biosfär i kris som måste få tid att återhämta sig. Väntetiden är slut. Nu är det deras tur. De som vill förbättring på riktigt. Den tveksamma gryningen måste bli till ljusan dag och på allvar våga utmana mörkret.
De behöver inte mer egentid. De behöver mer tillsammanstid – och hela världen behöver ställtid. Tid att ställa om från det vi har, till det vi önskar.
Julefrid.
Julehets.
