Det vi sett den senaste tiden har varit en kapprustning i kriget mot allt yngre barn. Å ena sidan är de för små för att kunna använda mobiler, för små för att kunna reglera sin skärmtid, och de ska inte få delta på sociala medier, men de är ändå gamla nog för att sitta i fängelse.
Det är hårresande, men den eviga jakten på att vara värst slog Magdalena Andersson till med genom att föreslå en tioårspakt i kampen mot bar… nej, förlåt, ”gängen.” Bland förslagen man ville sluta pakt om fanns inte bara förslaget om sänkt straffbarhetsålder för grova brott, utan också ett annat, i kategorin för sex- till tolvåringar stod det: ”Ge socialtjänsten möjligheten att besluta om punktmarkering i form av följeslagare och fotboja.”
Det fanns annat i deras förslag till pakt. En del saker var bra men verkningslösa mot just gängvåldet, som att barn ska ha rätt till allmän förskola redan från två års ålder. Annat tveksamt, som att införa språkkrav för att få jobba med barn – det är självklart nödvändigt för barn att lära sig kommunicera, gärna på svenska, men det är inte självklart att ingen som ännu inte ännu kan svenska språket är kvalificerad nog för att ta bättre hand om våra barn än någon annan anställningsbar. Och en hel del som betyder absolut ingenting förrän de fyller det med någon form av mening, som att ”dagens allmänna barn- och familjehälsovård behöver följas av ett helt nytt, riktat, riskfamiljsprogram för barn i familjer med riskfaktorer, t.ex. förekomst av våld i hemmet, psykisk ohälsa eller bristande föräldraförmåga.”
Men så har vi de där två sakerna som det inte råder någon tvekan om vad de betyder. Sänkt straffbarhetsålder och fotboja på småbarn på vift.
Det finns främst fyra olika sorters argument för att sänka straffbarhetsåldern. Det är inlåsningseffekten, tanken att om vi bara burar in ungarna så kommer ingen skjuta. Det argumentet faller på att det finns så himla många fler som är villiga att skjuta att det sannolikt inte påverkar över huvud taget.
Det andra är att 15-årsgränsen skulle tvinga ner brottsligheten i åldrarna, att ”vadå, du får ju inte ens något straff”. Det argumentet har använts sen åtminstone 2009, när Folkpartiet föreslog att barnen i alla fall ska dömas i domstol (om än inte straffas). Det kräver antingen att gängen har problem med rekryteringen eller att de verkligen skulle bry sig om huruvida barnen som utför dessa brott blir fängslade eller inte, och inte ens de som framför förslagen verkar tro på det längre.
Sen finns argumentet att det på något sätt skulle vara bättre för barnen, att de andra institutionerna inte har kompetensen att ta hand om så grova kriminella. Det argumentet har fullständigt pulveriserats av remissinstanserna, som till exempel Kriminalvården, som själva säger att de inte har kompetens att ta hand om barn.
Det sista är ett argument som bara fungerar innan man tänkt efter. “Om man är mogen nog för att skjuta ihjäl någon så är man mogen nog att ta konsekvenserna”, som om det var varje ålderskategoris intellektuella elit som sköt? Som om gängen värvade från Platons vänners ungdomsförbund.
Uppsala universitet sammanfattar i sitt remissvar till regeringens förslag om tillfälligt sänkt straffmyndighetsålder till 13 år läget så här: ”Det finns överhuvudtaget inget som tyder på att detta förslag eftersträvar att skapa bättre – eller ens dugliga – förutsättningar för en framtida lagstiftning som uppfyller några som helst krav på vetenskaplig hederlighet, rationalitet eller närmare eftertanke.” Om det bet på Socialdemokraterna? Icke.
Och så har vi det där med fotbojan på barn mellan sex och tolv år. Det dröjde två dagar av storm, sen backade man, det hade blivit fel, skrev Socialdemokraternas rättspolitiske talesperson på Facebook. ”Eftersom jag fått frågor om detta vill jag förtydliga att vårt förslag inte har en ålder, och jag kan inte se framför mig att socialtjänsten skulle sätta fotboja på 6-12-åringar.”
Förslaget har ingen ålder. Femåringar? Det blir upp till socialen. Tanken är väl någonstans att om du har ungar som smiter, som är på vift, så kan man kanske fånga upp dem om man vet var de är. Med följeslagare och konstant övervakning, i förebyggande syfte. Fotboja på barn som flyr. Det är väl lätt att känna: ”Ja men vad ska man göra då?”, men det finns massor att göra.
Vad man inte ska göra är att i varje givet läge förklara för barnen att samhället är deras fiende. Man måste kanske inte lägga argumenten i munnen på gängledarna. Vad tror ni att barnen väljer, pengar, lyx och någon sorts (skev) gemenskap – eller det samhälle som slår dem i bojor?
Tummen upp och tummen ner har lagts till den 16 december kl 11.41. /Syre
Alla remissinstanser som orkar säga ifrån.
Vårt samhälle, där argument inte längre spelar någon roll.
