Unesco har tagit upp fäbodarna som kulturarv, med hänvisning till allt från djurhållning till mattraditioner och musik. Men om djuren på fäbodarna blir kulturarv kan de användas som argument för rovdjursjakt, skriver Annika Rullgren.
DEBATT. Där gick en smal väg genom skogen. Under de senaste 60–70 åren har vägen byggts om flera gånger och blivit grusad. Då och då körs det timmerbilar på den. Så tar skogen slut och där står det gårdar på båda sidorna av vägen. Gårdar med flera mindre timrade grå byggnader. Där finns på varje gård ett litet boningshus, en ladugård, ett stall och ett par lador förutom vedbod och något litet hus till. Det finns förstås också en brunn eller vattenkälla. På försommaren kan en blomprakt beskådas, men snart nog har växtligheten slagits av, kanske med en lie.
Besökaren kan inte undgå att känna en speciell stillhet och andakt inför alla förfäder som tillbringat somrarna på dessa fäbodställen med sina djur. Människorna som på somrarna flyttat från byn till sina fäbodställen med mer eller mindre hela hushållet kan kanske kallas halvnomader. Jag har här försökt beskriva ett fäbodställe.
Det finns fäbodställen på många håll i Sverige och fäbodställen har funnits i flera hundra år, eventuellt så länge som bortåt 800 år. Anledningen till att fäbodställen uppstått är man låtit djuren beta i skogen på sommaren och på sätt frigjort mark inne i byn för odling av både livsmedel och hö för vinterbruk. På en del fäbodställen bröts även åkermark. Fäboddriften blev en form av tillväxt om än i mycket låg takt.
Fäbodställen är en form av kolonisation. Människorna koloniserade de vilda djurens marker. Maten som skogen erbjöd räckte säkerligen både för de vilda djuren och bondens djur, men det uppstod en konflikt mellan å ena sidan bonden och hans boskapsdjur och å andra sidan rovdjuren. När betande tamdjur släpps ut i skogen säger förstås lo, björn och varg ”ja tack” till det dukade bordet.
Unesco har nu tagit upp fäbodarna som ett immateriellt kulturarv med hänvisning till att fäbodkulturen är levande tradition som innefattar allt från djurhållning och betesmarker till mattraditioner och musik.
Visst finns ett kulturarv i själva fäbodställena och deras historia, men jag finner att hänvisningen till djurhållning borde tas bort från Unesco:s lista, för med djurhållning på fäbodställena cementeras konflikten mellan djurägarna och rovdjuren. Denna konflikt används som skäl till jakt på rovdjur som inte borde jagas över huvud taget utan i stället ges utrymme till att i lugn och ro öka i antal.
Begreppet ”biologisk mångfald” ska heller inte blandas in som skäl till Unesco:s beslut om fäbodställen. De vilda växter som ursprungligen finns på och runt ett fäbodställe fanns långt innan någon ens tänkt i banor som fäbodställen. Det tar evolutionen betydligt längre tid än 800 år att få fram nya vilda växter.
Det borde ligga i allas intresse, inklusive Unesco:s, att väl förvalta de fäbodställen som finns kvar genom att väl underhålla bygganderna så att kommande generationer också får möjlighet att njuta av den känsla som fäbodställena ger, men utan att för den skull exploatera och kommersialisera dessa miljöer.
Av alla landlevande däggdjur utgör de vilda djuren endast en mycket liten del och av denna del är rovdjuren ytterst få. Andelen boskapsdjur är desto större och borde om något behöva minska. Fäbodbruket ska därför inte finnas med i diskussioner om att öka antalet boskapsdjur.
