I går presenterade regeringen sin vårbudget. Det är en chans att justera politiken utifrån ett nytt ekonomiskt läge, att möta verkligheten när den förändras. Men regeringens svar är varken nytt eller särskilt förankrat i de utmaningar vi faktiskt står inför. I en tid av ekologiska kriser, växande ojämlikhet och global ekonomisk instabilitet väljer man att satsa på det gamla vanliga: fler subventioner till redan resursstarka grupper för att stimulera konsumtion och tillväxt.
Av de 11,5 miljarder kronor som vårändringsbudgeten omfattar går nära hälften till ett tillfälligt förstärkt rotavdrag. Från den 12 maj kan hushåll dra av 50 procent av arbetskostnaden vid renoveringar, jämfört med dagens 30 procent. Regeringen kallar det konjunkturpolitik. Men många av de tyngsta expertmyndigheterna kallar det något annat: ineffektivt. Tillväxtanalys bedömer att åtgärden är ”förhållandevis dyr med oklara effekter” och Ekonomistyrningsverket lyfter risken för marginella sysselsättningseffekter i relation till kostnaden.
Samtidigt står svensk ekonomi inför betydligt djupare strukturella problem än vad den här typen av reformer kan lösa. USA:s handelspolitik under Donald Trump har skapat ett läge av ökad global ekonomisk osäkerhet. Regeringens egen bedömning är att svensk tillväxt nästa år kommer att bromsa in till 1,7 procent. Exporten faller, företag flyttar verksamhet utomlands och arbetslösheten riskerar att öka markant. Det är en utveckling som hotar att leda till stagflation – ett av de mest svårhanterade tillstånden i modern ekonomi, där priserna stiger samtidigt som människor har allt svårare att få pengarna att räcka till mat, hyra och basala grundbehov.
Mot den bakgrunden är regeringens åtgärder både otillräckliga och snäva. Välfärden får begränsade tillskott, trots att kommuner och regioner redan står inför tunga besparingar. Den kanske mest anmärkningsvärda frånvaron i budgeten gäller klimatet. Förra veckan släppte Naturvårdsverket nyheten att Sverige kommer att missa samtliga uppsatta klimatmål – för 2030, 2040 och 2045. Trots detta innehåller vårbudgeten inga nya klimatsatsningar. Inte en krona till järnvägsutbyggnad, kollektivtrafik, klimatanpassning, hållbar energi eller åtgärder som skulle minska utsläppen här och nu.
Det går att hitta ljusglimtar i budgeten. Mer resurser till psykiatrisk vård, förstärkningar till yrkesutbildningar och stöd till bostadsbyggande (dock endast i norra Sverige) är exempel på satsningar som i sig är välkomna. Men i det större perspektivet bleknar de inför en budget där nästan hälften av det ekonomiska utrymmet går till att subventionera renoveringar för dem som redan har råd. Höjt rotavdrag innebär att den som redan äger sitt boende, och har råd att anlita hantverkare, får ett ännu större offentligt stöd. Det är en omfördelning uppåt, från dem med minst marginaler till dem som redan har. Det gynnar ofta män, och missgynnar de sektorer där kvinnor dominerar – vården, skolan, omsorgen – som också denna gång prioriteras ned. Den som är beroende av fungerande kollektivtrafik, en trygg äldreomsorg eller en planet inom ekologiska gränser (vilket är i princip alla) får vänta.
Det är ett politiskt vägval som speglar den tid vi lever i. En tid då samhällskontraktet krymper till förmån för kortsiktiga skattesubventioner och där de riktigt svåra frågorna – om rättvisa, om hållbarhet, om framtid – inte bara lämnas obesvarade, utan aktivt ignoreras av regeringen. Istället för att möta våra största gemensamma utmaningar med långsiktiga lösningar, väljer regeringen att förstärka en redan ojämlik samhällsstruktur.
Det vi behöver är något annat. En politik som prioriterar långsiktig hållbarhet före tillfällig tillväxt, som förstår att välmående samhällen inte byggs genom att gynna några få, utan genom att trygga allas tillgång till vård, bostad, utbildning och en välmående planet. En politik som bygger om samhället, inte köket, helt enkelt.
Sannfinländarna tappar hälften av sina platser i finländska kommunfullmäktige efter kommunalvalet.
Israel fortsätter döda palestinier i Gaza.
