Klimataktioner kan kosta pengar. Några minuter i förlorad arbetstid för ett antal bilpendlare, en insats från polisen, kanske en rättegång. Men att inte lyssna på klimatlarmen är i längden mycket, mycket dyrare, skriver elva debattörer.
DEBATT. Ett återkommande tema i åtal mot klimataktivister är ”kostnader”, hur mycket förluster för samhället som deras aktioner har orsakat. Ibland är det konkret, som till exempel lönekostnad för anställda inom polis och rättsväsende, men mer ofta blir det en gissning.
Ett typiskt åtal kan gälla blockering av biltrafik i några minuter. Åklagaren kan gissa ett antal bilister som fått vänta och sedan multiplicera detta med deras timlön och med det antal minuter de väntat.
Osäkerheten i denna gissning är uppenbar, men det väsentliga i sammanhanget är att ”kostnaden” är försumbar i jämförelse med de kostnader som aktionen söker undvika. (Och betalas av andra.)
Rena omställningskostnader är relativt begränsade i jämförelse med vad det kostar att reparera de skador som orsakas av ett försämrat klimat. De skadorna blir dessutom allt värre (och dyrare) i takt med att klimatet blir farligare. Två forskare räknade ut att notan ökar med runt 900 miljarder dollar för varje år som går utan omställning.
Det är svårt att greppa så stora tal, men för att förenkla saken kan vi säga att Sveriges del av ökningen av kostnad blir grovt räknat uppåt 25 miljarder per år, dvs tre miljoner kronor för varje timme vi skjuter upp åtgärderna. Eller såhär: Vi lånar av planeten, och “räntan” på det vi lånat hittills är cirka 2500:- per år per svensk. Och det utöver rena omställningskostnader.
Samma matematik gäller för alla andra länder.
Tyvärr hamnar omställningskostnader och skadekostnader på två olika konton i samhällsekonomin. En stor del av omställningskostnaderna består av minskade vinster för fossilindustrin, medan skadorna betalas främst av skattebetalarna. Industrin tjänar på skattebetalarnas bekostnad.
Världens regeringar väljer att blunda för detta och istället lyssna på ett antal självutnämnda ”klimatexperter”, anförda av ekonomipristagaren William Nordhaus, som säger att ekonomin blir bättre om vi väntar med åtgärder. Argumenten är ibland pinsamt löjliga som att ”huvudelen av världens BNP skapas inomhus och kommer därför inte att påverkas av klimatförändringarna” eller ”BNP blir cirka 2,1% lägre i en tre grader varmare värld”. Man kan undra om de tror att mat produceras inomhus. Vad händer om de två procenten är maten? Vad ska vi äta då? Varandra? Tanken går till Jonathan Swifts satir från 1729.
En grupp andra forskare beskriver tvärtom hur ett 2 grader varmare klimat orsakar minst 2 miljarder dödsfall och en förlust på minst 25 procent av BNP.
Redan nu, i ett tidigt skede av en pågående långsam men obönhörlig klimatkatastrof, orsakar extremväder skador för miljardbelopp bara här i landet. Och Sverige är ändå lyckligt lottat; här dör ”bara” några hundra människor per år på grund av ett skadat klimat. Globalt räknas dessa dödsfall i tiotals miljoner.
Med nuvarande mediatystnad blir det klimataktivisternas roll att informera befolkningen. Klimataktivismens mål är framför allt att skynda på den omställning som ändå måste ske, genom att påverka väljaropinion och politiker. Metoderna representerar ett brett spektrum från insändare i lokaltidningar till att konkret försöka stoppa utvinningen och hanteringen av de produkter som förstör klimatet, framför allt fossila bränslen. Men syftet är alltid att minimera skadorna, att vi ska ha en rikare och säkrare värld.
Så, även om vi struntar i att folk dör och att djur och växter utrotas; vi kommer alla att tjäna på att investera i en klimatstabil framtid. Alla utom fossilbranschen, förstås.
