Sverige har mycket att lära av Norge när det kommer till fredspolitik. Istället för att satsa på upprustning och militärövningar skulle vi kunna satsa på kontaktdiplomati, inkludering och långsiktighet menar skribenten Janne Dicander.
DEBATT. Sveriges försvarspolitiska väg är tydlig: upprustning, NATO, militärövningar, kärnvapenparaply och ökade försvarsanslag. Från Peter Hultqvist till dagens försvarsutskott har man byggt vidare på en idé om att Sveriges säkerhet bäst skyddas med fler bomber, starkare allianser och mer avskräckning. Samtidigt, bara några mil bort, väljer Norge en delvis annan väg – en som bygger på dialog, folkrätt, diplomati och aktiv fredspolitik.
Norges färska stortingsmelding från juni 2025 visar på en genomtänkt och långsiktig utrikesstrategi för fred och konfliktlösning. Rapporten erkänner ett växande antal väpnade konflikter i världen, stormaktsrivalitet, ett Ryssland som kräver ett nytt europeiskt säkerhetslandskap och en försvagad FN-ordning. Ändå drar den slutsatsen att diplomati, inte militarisering, är det mest effektiva och hållbara svaret.
Sverige bör lyssna – och lära.
Norge har i över tre decennier byggt en systematisk fredspolitik som kombinerar kontaktdiplomati, diskretion, inkludering och långsiktighet. Landet har medlat i över 40 konflikter – från Colombia till Filippinerna, Venezuela och Sudan. Diplomater talar med alla aktörer, även med de mest kontroversiella, så länge det finns en öppning för politiska lösningar. Man bygger politisk kapital genom förtroende, inte hot.
Det är en kontrast till Sveriges linje. Här är det snarare militarism med USA, deltagande i EU:s militära missioner, ökad vapenexport och investeringar i högteknologiska vapensystem som prioriteras. Att samtala med parter i väpnade konflikter ses som ett riskmoment – inte som ett medel för att avvärja våld.
Men Norges modell fungerar. Det handlar inte om att ersätta försvar med diplomati, utan om att skapa parallella verktyg för fred. Och det handlar om att se att säkerhet är bredare än bara territoriell integritet – det handlar om människors trygghet, om klimatets stabilitet, om social rättvisa.
Enligt Norges utrikesdepartement är det totala årliga stödet till freds- och försoningsarbete 395 miljoner norska kronor – mindre än en procent av det totala biståndsbudgeten. Trots den blygsamma kostnaden har denna investering gett Norge ett internationellt anseende som överbryggare och pålitlig fredsaktör. Diplomatin används strategiskt: den skapar kontakter, ger Norge insyn i globala maktförhållanden och stärker landets säkerhetspolitiska handlingsutrymme.
Sverige, däremot, investerar över 120 miljarder kronor i försvaret (2025), med ytterligare ökningar planerade upp till 5% av BNP och ofantliga 300 miljarder per år. I takt med att vår försvarsdoktrin militariseras försvinner freds- och konfliktlösning som verktyg ur utrikespolitikens repertoar. Resultatet är ett land som rustar – men inte påverkar.
Sveriges försvarspolitiska doktrin, som har cementerats under Peter Hultqvists tid som försvarsminister och lever kvar i försvarsutskottets linje, utgår från idén att militär styrka skapar respekt och skydd. Den ser Ryssland som ett existentiellt hot, Kina som ett strategiskt hot, och förlitar sig på NATO:s kärnvapenparaply som yttersta garanti.
Men denna linje lämnar oss utan egna initiativ. Den gör oss reaktiva, inte proaktiva. Den bidrar till kapprustning i Östersjöregionen, snarare än att avspänna den. Och den riskerar att helt förtränga Sveriges långa tradition av att vara medlare, diplomatiskt nav och röst för folkrätten.
I Norge har man istället institutionaliserat sin fredsroll genom en egen avdelning i utrikesdepartementet, med stöd från forskningsinstitut, kyrkliga och civila organisationer. Detta är inte godhet – det är säkerhetspolitik med lång horisont.
Det är inte ett val mellan att vara naiv och att vara realist. Det är ett val mellan att vara ensidigt beroende av vapenmakt, eller att utveckla flera ben att stå på. Norge visar att ett litet land kan vara både säkerhetssökande och konfliktlösande – utan att ge avkall på alliansfrihetens principer eller demokratins värderingar.
Sverige behöver:
- Etablera en särskild avdelning för freds- och konfliktdiplomati i utrikesförvaltningen.
- Integrera konfliktlösning i bistånds- och utvecklingspolitiken.
- Återupprätta rollen som diplomatisk aktör i FN och internationella forum.
- Skapa institutioner för diskret, professionell medling – likt Norges NOREF.
I en värld av krig, nationalism och stormaktsrivalitet, behövs länder som vågar stå för något annat. Sverige har gjort sig känt som humanitär stormakt, med rättsstatliga ideal och global solidaritet. Men på försvarsområdet har vi alltmer reducerats till ett eko av andra makters prioriteringar.
Det är dags att välja en annan väg. Om Sverige inte ska ledas vidare av bomber och granater – så måste vi våga se att fredspolitik är något vi kan och bör vara världsledande i.
