Prenumerera

Logga in

Glöd · Krönika

Kan solidariteten göra comeback i år?

Vietnamdemonstration. Skribenten i förgrunden.

Det är nyårsdag och jag sitter bänkad framför tv:n. Slöscrollandet är på maximal nivå när jag stöter på SVT-programmet Året är 1975. En årskrönika som blickar tillbaka på ett händelserikt år: Vietnamkriget har slutat och terrorister intar den västtyska ambassaden i Stockholm. USA och Ryssland hänger i rymden och min mamma föds! (Eller okej, det sista var inte med, konstigt – eller hur?)

Ja, hela 50 år har gått sedan dess. Jag följer avsnittet med spänning, men även med en viss sorg ska erkännas. Det är svårt att inte känna nostalgi, även om en sådan är konstruerad för min del (jag var, vadå? Minus 17 år när det begav sig). Men det är svårt att inte ryckas med av den tidens radikala och visionära ådra. Det slår mig att den internationella solidariteten knappt existerar i det svenska politiska samtalet längre. Istället har den ersatts av en trött och nationalistisk konsensuskultur.

Jag kom att tänka på det under julledigheten när jag, likt så många andra, följde debatten om Amnestys kampanj i Stockholms tunnelbanor. Resenärer möttes av budskapet: Stoppa Israels folkmord på palestinier. Politiker på (främst) högerkanten, såväl som löst folk på sociala medier rasade.

Kampanjen hör inte hemma på tunnelbanan, sa M-politikern Kristoffer Tamsons. ”Jag är den sista att vilja ha förbud mot reklamuttryck i kollektivtrafiken, men min gräns går här” fortsatte han. Efter mina elva år i Stockholm och därmed åtskilliga timmar som spenderats på trånga tunnelbanor på väg till och från jobbet kunde jag inte låta bli att fnissa över hans dramatiska uttalanden. Verkligen? Han kände att gränsen går DÄR? Har han missat mängden skit som pryder Stockholms tunnelbanor?

Men skrattet fastnar i halsen när man sätter hans utspel i relation till den samtida utvecklingen. För visst har någonting hänt med Sverige de senaste 50 åren. Den internationella solidariteten har långsamt fasats ut för att ge plats åt en reaktionär nationalism. Den som skiter fullständigt i att rapport efter rapport slår fast att Israels handlingar i Gaza – det vill säga: bostadsområden och sjukhus som jämnats med marken, förstörelse av kritisk infrastruktur, tvångsförflyttning av över 90 procent av Gazas befolkning – är ett folkmord. Folkmord må vara ett juridiskt begrepp som slutligen lär avgöras i en domstol, men den som vägrar se hur Israel lever upp till inte bara en eller två men tre (!) av de kriterier som det internationella samfundet kommit överens om utgör ett folkmord lever i förnekelse. För att inte tala om mängden av de antipalestinska och rasistiska uttalanden som gjorts av den högerextrema regeringen i Israel, som därmed gör folkmord till ett faktum.

Jag ser på Året som är 1975 och funderar på om detta år kan bli skiftningen. Politik går i cykler och med ett decennium av svensk nationalistisk och reaktionär politik; funderar jag på om inte vi börjar få nog? Bilder och vittnesmål, ett livesänt folkmord. Hur länge till kommer den svenska nationalismen lyckas trolla bort det med hjälp av kulturkriget?

Kanske är 2025 året då den internationella solidariteten gör en comeback.

Jag skriver det inte enbart för att jag hoppas. Jag skriver det för att Sverige har gjort det förr, och kan göra det igen.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV