Danmark har i stort sett lämnat sin kulturkanon bakom sig, men för den svenska Tidöregeringen är den fortfarande en förebild, skriver Ann-Sofie Öman. Avsikten är uttryckligen att tydligare dela upp oss i ”vi och dom”.
Trots att man i Danmark har förlorat intresset för sin kulturkanon kan det vid en första anblick se ut som om Sverige är på väg att helt okritiskt kopiera Danmarks nu tjugo år gamla beslut att införa en officiell förteckning över det som anses vara de viktigaste nationella kulturskatterna. Den danska kulturkanonen angavs också som förebild i den motion till Sveriges riksdag i vilken förslaget om en svensk kulturkanon lades fram av Sverigedemokraterna i oktober 2021¹.
Ingen verkar heller ha noterat att finansieringen av den danska manifestationen av den egna kulturen delvis låg utanför statsbudgeten. Inte mindre än åtta danska fonder bidrog ekonomiskt till framtagandet av kulturkanonen, som kom i en första utgåva bestående av en bok med en tillhörande dvd år 2006. I Sverige ska det ekonomiska ansvaret helt ligga på staten.
Intill kulturminister Brian Mikkelsens förord i den första utgåvan presenterades målet med den danska kulturkanonen så här: ”Forhåbentlig vil kulturkanonen være en øjenåbner for mange og skabe debat om dansk kunst og kultur.” Det blev debatt, men den har tystnat. Inte ens det statliga kulturministeriet ser ut att ha kvar något intresse. Den statliga kanonhjemmeside som skapades finns sedan 2012 inte kvar på ministeriets sajt.
I dag är det främst litteraturkanonen som har livskraft i Danmark av de ursprungligen sju olika kulturområdena arkitektur, bildkonst, design och konsthantverk, film, litteratur, musik och scenkonst. Det blev senare ett tillägg av barnkultur och musiken delades upp i konstmusik och rytmisk musik. Men att de litterära verken fortfarande har betydelse beror i hög grad på ett beslut om att lägga in de utvalda författarna som obligatorisk läsning i skolornas läroplan.
”Alltför subjektiv”
Varför fortsätter då arbetet med att förbereda en svensk kulturkanon som om det inte fanns några invändningar? Nyligen hoppade till och med en av kanonkommitténs ledamöter av. Den hade från början fyra ledamöter och därutöver historikern Lars Trädgårdh som ledare. Avhopparen var Marlen Eskander, grundare av och verksamhetschef på Läsfrämjarinstitutet. Hon lämnade kommittén i slutet av oktober 2024. Motiveringen var att ”tolkningen av uppdraget har blivit alltför subjektiv”. I samma veva hade Sveriges nationella minoriteter begärt ett möte med Trädgårdh för att bevaka sina intressen i projektet. Då uppstod en konflikt, enligt Trädgårdh för att han inte var intresserad av att ge dem någon form av särbehandling. De svenska nationella minoriteterna är samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar.
Det kan finnas anledning att titta närmare på vad det var som låg bakom den danska kulturkanonen, företeelser i den tidens samhälle som nu tjugo år senare också är på väg att driva fram en svensk dito – trots motstånd.
Vi och dom
Det är klokt att utgå från begreppen andrafiering, på engelska othering, och andraskap, på engelska otherness. Med en kulturkanon kan man definiera den egna gruppen, ingruppen, genom dess språk och kultur. Det som inte ingår i den egna kulturen tillhör i stället de andra, det vill säga en eller flera utgrupper, som har ett annat språk och en annan kultur – och ofta en annan religion.
Med en kulturkanon kan man andrafiera utgruppen. När man definierar det som inte ingår i den egna kulturen klargör man vad som utgör utgruppens andraskap. Kvinnor som bär slöja har länge varit ett exempel på andraskap i kristna länder i västvärlden. Behovet av att manifestera den egna kulturen och andrafiera allt som finns utanför är grundat i en stark etnocentrism, där det egna språket och den egna kulturen tillsammans ses som centrala och kanske till och med tillskrivs ett högre värde.
I den motion som lämnades in till Sveriges riksdag 2021 skriver de fyra sverigedemokratiska politiker som undertecknade den att det med en kulturkanon ”blir lättare för människor att särskilja sig från andra och skapa grupper med ett vi och dem [sic]”. Det råder med andra ord inget tvivel om att målet med en kulturkanon, enligt deras uppfattning, är just andrafiering: att definiera ingruppen (vi) och därmed tydligt skilja den från den stora utgruppen (de andra), där flyktingar och invandrare ingår.
Inuiter och samer
I både Danmark och Sverige har denna ofta helt omedvetna etnocentrism historiskt sett tagit sig riktigt otäcka uttryck. Om vi hoppar över att vikingarna, som det verkar, helt okritiskt ansåg att de för egen vinnings skull hade en självklar rätt att skövla och röva, och tar ett stort kliv över Sveriges stormaktstid och smyger förbi Danmarks inledande era som kolonialmakt, för att sedan gå över till mer modern tid, så handlar det för danskarnas del om hur man har behandlat i första hand inuiterna i Grönland och för svenskarnas hur man har betett sig mot samerna. Såväl de grönländska inuiterna som samerna är urfolk och som sådana har de bedömts och tolkats utifrån ett etnocentriskt perspektiv i både Danmark och Sverige. I jämförelse med det egna språket och den egna kulturen uppfattades deras språk och kulturer som främmande och även underlägsna. De styrande bestämde därför att de skulle göras om till danskar respektive svenskar och förbjöd deras språk i skolorna, försökte utplåna deras kulturella särart och tog därmed också ifrån dem deras levebröd.
Förutsättningarna skiljer sig dock för de grönländska inuiterna och samerna. Grönland ligger långt från Danmark och var från 1721 först knutet till Danmark och Norge. År 1814 blev Grönland dansk koloni, vilket varade fram till 1953, då det blev ett danskt län, eller amt. Ett stort antal danska administratörer och andra yrkesgrupper fick då omgående flytta till Grönland. Samerna har levt på områden som de själva alltid har betraktat som sina, men som av staten har betraktats som en del av Sverige.
På 1950-talet rycktes grönländska barn upp med rötterna och tvångsförflyttades till Danmark. Där placerades de i danska familjer för att fördanskas, det vill säga formas efter danska normer, lära sig det danska språket och bli en del av den danska kulturen. Samtidigt fråntogs de sin egen kultur och sitt eget språk, och därmed sin identitet som grönländare. Tanken var att de längre fram skulle utgöra en danskspråkig elit i Grönland. På 1960-talet genomdrevs en spiralkampanj, där unga grönländskor fick spiraler tvångsinsatta för att födelsetalen skulle hållas nere. Det finns fler exempel på hårresande beslut mot grönländarna.
Djupt gripande vittnesmål från de drabbade ledde fram till en ursäkt från den danska regeringen genom statsminister Mette Fredriksen år 2020 som upprepades av henne i Grönland 2022.
Grönländskt självförtroende
Vad beror då allt det här på? Först och främst handlar det givetvis om ett starkt behov av kontroll parat med en djup rädsla för det främmande. För att få kontroll över de aktuella territorierna ville man göra urfolken ”tama”, det vill säga, eliminera de sidor av urfolkens karaktärsdrag som man inte förstod och som därför var hotfulla. Genom att förbjuda och försöka utplåna utgruppens språk och kultur trodde man att man kunde kontrollera dem och hålla det främmande på avstånd. Av samma anledning ville man ersätta utgruppens språk och kultur med den egna ingruppens språk och kultur, som man i sin etnocentrism dessutom ansåg var överlägsna. Det handlar förutom om kontrollbehov och rädsla också om ett förringande som ofta slog över i förakt.
Denna process pågick under många år, i både Danmark och Sverige. Men Danmark tycks ligga steget före Sverige även i det avseendet. För på senare år har grönländarna börjat hävda sig på ett sätt som inte bara visar på ett allmänt mycket större självförtroende. Det självstyre man fick år 2009 var förstås ett viktigt steg på vägen. Grönländarna har sedan dess utvecklat en så stark tro på det egna språket och den egna kulturen att man nu vågar inlemma sig i det danska samhället utan att känna att man måste släppa taget om sin identitet som grönländare.
En viktig händelse som vittnar om detta är det anförande som Aki Matilda Høegh-Dam, folketingsrepresentant för grönländarna, gjorde på grönländska i det danska folketinget våren 2023. Då var danska det enda språk som var tillåtet i folketinget trots att både Färöarna, som har en helt egen historia som utgrupp, och Grönland har egna språk. ”Vad känner egentligen grönländare när vi stiftar lagar på ett språk de inte förstår?” undrade Aki Matilda Høegh-Dam på grönländska. Samma sommar fattades beslut om att det skulle bli möjligt att tala andra språk än danska i folketinget. Den 26 november 2024 försökte man för första gången simultantolka i folketinget, från och till grönländska, och den allmänna meningen var att det fungerade bra. Men Danmarkdemokraternas ordförande Inger Støjberg uttryckte i talarstolen under pågående samling att hon tyckte att det hade varit ”et værre cirkus” och menade att om man är invald i folketinget, så talar man danska.
Parallellt med att Danmarks attityd till Grönland och grönländarna har förändrats har också den etnocentriska världsbilden mjukats upp. Stor flyktingmottagning och invandring har självfallet också bidragit till den processen. Men hanteringen av Grönland och grönländarna har på något sätt banat väg. Det tycks som om det gamla, rätt enögda danska perspektivet har bytts ut mot ett nytt, som har gjort att man åtminstone har börjat inkludera flera olika utgrupper och deras särarter. Med det har följt ett minskat intresse för att till varje pris skydda och bevara det egna språket och den egna kulturen, och därmed också ett minskat intresse för den kulturkanon som ansågs så oerhört viktig i början av 2000-talet.
Terroristattacken mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 spelade i det skedet säkert en viktig roll. Det var en händelse som triggade främlingsfientlighet och spred skräck i hela västvärlden.
Xenofobi: exemplet Slovenien
När det gäller Sverige och Danmark handlar det i båda fallen om nationer som har haft förtryckarens roll. Men de folk som har förtryckts, alltså i första hand samerna och de grönländska inuiterna, har i lika hög grad andrafierat sina förtryckare som förtryckarna har andrafierat sina underlydande. Annars skulle det egna språket och den egna kulturen inte ha överlevt. Resultatet blir främlingsfientlighet åt båda hållen. I USA finns det ett minst lika stort hat bland de svarta afroamerikanerna mot de vita, som bland de vita mot de svarta. Många svarta afroamerikaner har överhuvudtaget inget förtroende för de vita.
I Europa kan det centraleuropeiska katolska landet Slovenien fungera som exempel. Rädslan för främlingar är mycket stor i Slovenien, det handlar om xenofobi. Det är inte svårt att förstå. Landet blev självständigt först 1991. Sedan tidig medeltid tillhörde landet Österrike. Så var det fram till första världskrigets slut när dubbelmonarkin löstes upp. Därefter tog serberna över. Först blev Slovenien en del av det första Jugoslavien, som var ett kungarike med en serbisk kung. Efter andra världskriget ingick det i det andra Jugoslavien, som var en kommuniststat med sex delrepubliker med Tito som marskalk och serbiska Belgrad som huvudstad. Den slovenska filosofen Slavoj Žižek har i ett av sina slagfärdiga resonemang hävdat att slovenerna inte är en (biologisk) underart till serberna, vilket han menar att serberna länge har trott. Det är en bra sammanfattning av de drivkrafter som styr slovenernas behov av att skydda sitt språk och den egna kulturen.
Slovenien måste vara ett av Europas absolut vitaste länder. Med det menar jag att inslaget av människor med mörkare hudfärg är mycket litet. Landet tar emot det antal flyktingar som man måste ta emot som EU-land, men eftersom de inte släpps in i samhället flyttar dessa flyktingar tämligen omgående därifrån. Rasismen tar sig stundtals grova uttryck. Men motståndet slår mot i stort sett alla invandrare. I princip är de enda invandrare som accepteras de som kommer från det forna Jugoslaviens delrepubliker. Här utgör de muslimska bosnierna en särgrupp: som muslimer är de egentligen inte välkomna, men eftersom de är före detta jugoslaver accepteras de.
I mångt och mycket är föreställningen om det egna språket och den egna kulturen som överlägsen alla andra cementerad i det slovenska samhället. Det går till och med så långt att man kan ana en motvilja mot att främlingar alls ska lära sig slovenska. De vill ha sitt språk för sig själva. Det är som om de många århundradenas kamp för att bevara det slovenska språket och den slovenska kulturen har blivit ett sätt att leva. Rädslan för det främmande har blivit en tradition i sig, man är hela tiden på sin vakt. Det är intressant att det slovenska bokförlaget Beletrina har beslutat att ge ut 1900-talets tio bästa slovenska romaner under 2025, som ett slags litterär kanon och därmed en definition av den egna ingruppen. Det finns ett behov av en sådan manifestation i Slovenien.
Om det har tagit grönländarna 70 år att ta sig från rollen som koloni till att med stort självförtroende lugnt hävda sin rätt att tala grönländska i det danska folketinget, så är det nog rimligt att inte förvänta sig ett motsvarande balanserat uppträdande från slovenernas sida förrän någon gång kring år 2061 – 70 år efter deras självständighet. Det är en process som tar tid.
Faller på eget grepp
Det är viktigt att vara medveten om hur rädslan för det främmande sprider sig som ringar på vattnet varje gång en grupp definierar sig som ingrupp och andrafierar andra grupper och förvandlar dem till utgrupper. Det slår tillbaka.
I fallet med det svenska politiska partiet Sverigedemokraterna kan man se hur den här motreaktionen även påverkar politiken. För när Sverigedemokraterna så klart och tydligt tar ställning mot exempelvis invandrare och deras kulturer, så föds en motreaktion där olika andra grupper, och då inte bara invandrargrupper, vänder på steken och andrafierar Sverigedemokraterna och förvandlar dem till en utgrupp. Sverigedemokraterna faller då på eget grepp, eftersom det med sådana uttalanden ”blir lättare för människor att särskilja sig från andra och skapa grupper med ett vi och dem”. Det återstår att se hur utvecklingen kommer att bli i Sverige. Just nu visar opinionsundersökningarna att de styrande Tidöpartierna har tappat i förtroende.
