Trottoarens sten är hård,
skyltarna gnistra och glimma.
Ingen bor längre på enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban
över de hålögda på Stureplan,
snön lyser vit på taken.
Tomten är vaken.
Sitter så grå invid härbärgets dörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
in i huset där någon på datorn skriva,
tittar där bilarna kör: mest Uber nu, eller hur?
Festare, jobbare, uteliggare – mellan oss en mur;
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
ingen betalar längre för hans syssla.
Går längs välordnade gator och hus,
känner på alla låsen —
människor drömma under lampors ljus
semesterdrömmar i båsen;
glömsk av hets och pisk och töm
chefen och knegarn har samma dröm:
en liten stund över,
och kontot fullt av klöver;
Går till stängslet runt barn i allt yngre år,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt av pengar på sin pinne;
Ambulansens personal rusar på klubben in,
en kropp orkar ej längre andningen sin.
Alla sin tomte känner,
de äro goda vänner.
Tomten smyger sig sist att se
uppdateringen på skärmen;
länge och väl har han räknat de,
alla som dött av senaste endräkten;
barnen som annars mirakel gör,
nu ser han på när de dör.
Ingen kan nyheterna från honom rycka,
trots att det är hans största olycka.
Så har han sett dem, far och son,
släkte följa släkte, tiden gäcka;
medan rikedomen växt, som ett hån,
om han bara kunde mänskan väcka!
Några har mycket, andra inget, barn dör,
alla stressar, tävlar, längtar bort — men varför?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Tomten sätter sig åter på trottoarens sten:
där har han bo och fäste
bland fimpar och skräp blir ingen ren,
nära duvans näste;
fågeln, hon kan inget uppfinna,
hon samlar ej på hög, jäktar ej för att hinna.
Människan tänker mer än någon annan apa,
skulle hon inte till alla kunna lycka skapa?
Allt vad människan kunnat finna,
kommer ur samma jord;
hon tar allt hon kan från dess tunna hinna,
men inte blir hon glad av detta mord.
En dörr öppnas i härbärgets vägg;
månen lyser på gubbens skägg,
ett sen skål gröt därinne blänker,
tomten grubblar och tänker.
Tyst är staden och nejden all,
livet där ute är fruset,
ingen hör suset i skogens tall.
Naturen dränks i bruset;
tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Britsens bädd är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Ingen sova i enslig vård,
snart är det morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
polisens räder görs långt från Stureplan,
snön lyser vit på taken.
Tomten är vaken.
Fritt från Tomten av Viktor Rydberg (Ny Illustrerad Tidning, 1881). Inga AI-modeller kom till skada under skaldandet.
Humor och solidaritet.
Regeringen.
