Inbördeskriget i Sudan har beskrivits som världens värsta humanitära kris. Över 12 miljoner människor är internflyktingar och uppemot 25 miljoner lider av akut hunger. Men vad är det striderna handlar om egentligen och hur började det?
50 år av inbördeskrig
För att förstå vad allt handlar om måste vi först backa bandet och berätta lite om Sudans moderna historia. Fram till 1956 var Sudan en koloni som styrdes gemensamt av Storbritannien och Egypten. Storbritannien hade delat upp Sudan i två territorier – södra och norra Sudan. Skillnaderna mellan de två regionerna var stora, medan norra Sudan var relativt rikt och dominerades av muslimska araber så var södra delen fattigare och dominerades av kristna och animister (animismen är en religiös uppfattning där man tror att naturen är besjälad).
Skillnaden mellan de olika delarna var en utlösande faktor för det krig mellan norra och södra Sudan som pågick i det närmaste oavbrutet i femtio år, mellan 1955 och 2005 (med en skakig paus på elva år mellan 1972 och 1983).
Från självständigheten och fram till 1969 var Sudan officiellt en demokrati. 1969 skedde dock en statskupp och officeren Jaafar al-Nimeiry tog makten. Efter detta förbjöds alla partier utom det styrande kommunistpartiet. 1985 avsattes Nimeiry och under några år på 80-talet såg Sudan ut att gå i en mer demokratisk riktning, men 1989 skedde en ny kupp och en ny diktator, Omar al-Bashir tog över makten. Under hans styre, som varade i 30 år fram till 2019, utvecklades Sudan till en strikt islamistisk stat som bland annat hade nära kontakter med Al-Qaida.
Darfurkrisen och Sydsudan blir självständigt
Förutom att inbördeskriget fortsatte så utbröt även en separat konflikt i Darfur i sydvästra Sudan 2003 när olika rebellstyrkor försökte ta makten. Regeringen med al-Bashir i spetsen slog tillbaka med brutal styrka och inledde en etnisk rensning på alla icke-araber i regionen. Totalt 300 000 uppskattas ha dött i ett av de värsta folkmorden i modern tid.
2005 lyckades norra och södra Sudan till slut teckna ett fredsavtal. I avtalet stod det att invånarna i södra Sudan inom sex år skulle få rösta om de ville ha en egen självständig stat. Detta skedde också 2011 och efter att sydsudaneserna röstat för självständighet bildades Sydsudan. Det här innebar dock inte på något sätt slutet för konflikterna mellan norr och söder. En av de olösta frågorna var att stora delar av oljeresurserna ligger i det som nu blev Sydsudan samtidigt som oljeledningarna går genom Sudan och de båda länderna har varit oense om hur mycket Sydsudan ska betala för att oljan ska transporteras. Dessutom har det rått en konflikt om de exakta gränsdragningarna.
Störtandet av al-Bashir
2018 hade missnöjet med Omar al-Bashirs trettioåriga regim kokat över i Sudan. Åtta månader av demonstrationer på gatorna i Sudans huvudstad Khartoum följde, vilket bemöttes med våld från regeringen.
Under Darfurkrisen hade den paramilitära gruppen RSF (Rapid support forces) bildats. RSF lydde under al-Bashir men nu började även de att vända sig emot honom och iscensatte en statskupp 2019. Ledare för RSF var generalen Mohammed Hamdan Dagalo, mer känd som Hemdeti. Även en annan militär gren, SAF (Sudanese armed forces) som leddes av Abdel Fattah al-Burhan var involverade i kuppen. Demonstrationerna på gatorna upphörde dock inte, utan många fortsatte att kräva ett civilt styre. Precis som al-Bashir gjort tidigare besvarade de nya militära ledarna protesterna med brutalt våld. Efter att Afrikanska unionen och Etiopien satt hårt tryck på regimen enades man i augusti 2019 om att makten skulle delas mellan militären och ett civilt styre. Men i oktober 2021 skedde en ny kupp och militären tog återigen full kontroll över makten.
Kamp om makten
Konflikten från 2021 och fram till i dag kan bäst beskrivas som en maktkamp mellan de båda generalerna Hemdeti och al-Burhan om vem som ska ha mest kontroll över landet. al-Burhan är i nuläget landets de-facto president och hans armé SAF är den statliga armén. Samtidigt så kontrollerar RAF stora delar av landet, bland annat en del av Sudans guldgruvor. Spänningen mellan de båda började framförallt växa i början av 2023 och kulminerade den 15 april 2023 då RSF attackerade flera av SAF:s baser och även Khartoums flygplats.
Konflikten kompliceras av att olika länder har olika intressen i Sudan och stödjer någon av sidorna. RSF misstänks exempelvis för att smuggla guld till Förenade Arabemiraten som i utbyte hjälper dem med drönarattacker. Även Libyen stöttar RSF medan SAF framförallt stöttas av Egypten, men även av Qatar, Turkiet och Iran.
I dagsläget kontrollerar RSF stora delar av västra Sudan, medan SAF kontrollerar mycket av östra, inklusive huvudstaden Khartoum. Dock pågår det fortfarande strider inne i Khartoum och SAF har inte full kontroll över staden. Striderna i Khartoum har varit så intensiva att staden beskrivs som ett urbombat skal.
I slutet av oktober intog RSF staden al-Fashir i sydvästra Sudan och mycket talar för att de har genomfört omfattande massakrer i staden och kanske dödat tiotusentals personer. Kort efter det Meddelade RSF också att de säger ja till en humanitär vapenvila. Sudans armé kräver dock att de ska dra sig tillbaka helt och lägga ned sina vapen vilket de inte har velat acceptera, och trots förslaget om en vapenvila har striderna fortsatt. Efter al-Fashir har de nu börjat röra sig österut mot den oljerika provinsen Kordofan.
Att ett slut på kriget fortfarande känns avlägset beror också på att det saknas ett tryck från omvärlden. Den extrema svält som rådde redan tidigare har dessutom förvärrats ytterligare efter att Donald Trump tidigare i år beslutade att strypa stödet till hjälpinsatserna i Sudan.
