Sitter på riksarkivet i Täby. Har 50 pärmar med Miljöpartiets historia vid sidan av skrivbordet. Läser. Förvånas ibland. Småskrattar ibland. Känner vemod. Fikasugen, går till ”pausrummet”, träffar en gammal miljöpartist. Berättar att jag kollar fakta inför skrivande av memoarer. Hon berättar att hon hjälpt mig 1992 med underlag för en rapport om bildandet av en nordisk union som alternativ till medlemskap i EU. Javisst, ja!
I Almedalen ett år senare var Miljöpartiets tema just Nordisk union. Barbro Johansson, sedermera riksdagsledamot, hade sytt upp en flagga (gul, med ett kors i blått, vitt och rött) som vi otillåtet hissat upp på en flaggstång. I en opinionsmätning hade vi starkt stöd för idén om en nordisk union. Halva befolkningen föredrog en sådan framför medlemskap i EU – 49 procent mot 28 procent (inget av dessa 7 procent, vet inte 16 procent). Det var bara sympatisörer till Folkpartiet och Moderaterna som ansåg att EU-medlemskap var att föredra. Socialdemokratiska väljare var till 54 procent för en nordisk union.
Naturligtvis blev vi ändå nermalda på ledarsidor och bland politiska kommentatorer. Men – hör och häpna – stöd fick vi av ÖB som meddelade att han föredrog ett nordiskt försvarsförbund framför EU-militär.
I unionstanken ingick att vi skulle bygga en robust ekonomi, viss självförsörjning och solidarisk handel. Det sistnämnda formulerades så här:
”De nordiska länderna har inte något förflutet – med allt vad det innebär – som stora kolonialmakter. Nordiskt samarbete är inte riktat mot någon. Detta speglar sig bland annat i intresset att utveckla bra samarbete med såväl USA som Ryssland; något som också TEMO slagit fast i en stor nordisk opinionsmätning. En nordisk union eller ett statsförbund får givetvis inte betyda att vi skulle sluta oss inom ett nordiskt skal. Tvärtom bör vi utveckla ett gott samarbete med omvärlden utan att för den skull ingå i samma totala marknad eller underkasta oss EG:s frihandelsprinciper utan ekologiska och sociala krav. Vårt gemensamma ansvar för att de baltiska staterna inte isoleras med förödande effekter bör leda till att samarbetet speciellt inriktas på Baltikum. Siktet bör vara inställt för fri rörlighet för människor.”
Vi konstaterade också att ”de nordiska länderna har en stark inriktning på jämställdhet och en stark folkbildnings- och folkrörelsetradition, jämförelsevis väl fungerande demokrati med offentlighetsprinciper. Förutsättningarna att utveckla denna i grunden humanistiska samhällssyn är goda under förutsättning att den politiska nordiska modellen inte slås sönder.”
Med facit i hand anser jag att den utveckling vi skissade på hade varit fredsbefrämjande. Och hade kunnat utgöra ett alternativ till den sentida globaliserade kapitalism som nu rovgirigt går på tillväxtjakt världen över och samlar allt större kapital i allt färre händer.
När vi lämnade riksarkivet hade kvällen kommit. Vi pratade en stund innan vi drog iväg, var och en till sitt. Vi var överens om att en del var bättre förr. Men att rynkor tillkommit.
Solen värmer växthuset, spenaten växer, tomatplantorna har tagit fart.
Den sjuka jakten på lodjur som pågår mitt under deras parningstid.
