Northvolt har ansökt om konkurs, och kanske blir den stora batterifabriken i Skellefteå inte alls av. Men den kan i vilket fall som helst inte lösa omställningsfrågorna, skriver Lena Amalia Bjärskog. Inga batterier kan göra överkonsumtionen hållbar.
DEBATT. Redan i somras svajade det ordentligt runt Northvolt. Och redan då hördes tre saker i allt som sas och skrevs, som jag tror att vi måste prata djupare om. För Northvolt är ett symptom på flera grundläggande problem i vårt ekonomiska system.
Det första som Northvolt berättar för oss är att människan gör vad som helst för att slippa göra upp med vår fossila livsstil. Vårt ”moderna” sätt att resa, konsumera och förbruka energi har formats i takt med intåget av fossila bränslen – i våra liv och ekonomier.
Tillfällig oro genom historien över att jordens fossila bränslen skulle ta slut har inte infriats. Teknologin för utvinning har istället utvecklats. Fracking är ett exempel, som dr Erin Yu-juin McMorrow kallat för ”våldtäkt på jorden”, då man helt enkelt tvingar in vätska i marken för att den ska spricka upp och leverera mer fossila bränslen. Och trots all förnybar energi, prospekteras löpande nya områden för fossil utvinning, i känsliga naturområden eller på havsbotten.
Den förnybara energin har också sitt pris. Ett exempel är de problem med säkerheten som uppdagats på Northvolt, med oklara skador och olyckor. Även vattenkraft, vindkraft och gruvor innebär kostnader för lokalbefolkning, djurliv och ekosystem.
Trots allt detta hörs inte ett ord från våra ledare om att människan behöver anpassa sin livsstil efter världens resurser. Klimatministern säger istället att vi behöver öka vår energiproduktion (!) framöver. Det verkar helt otänkbart att applicera tanken att hålla sig till budget när det kommer till naturresurser. Det är märkligt med tanke på att de resurserna faktiskt är begränsade, till skillnad från den konstruerade resursen ”pengar”.
Väldigt mycket görs alltså för att slippa ställa om vår livsstil. En batterifabrik utan tillräcklig finansiering, efterfrågan, säkerhet eller långsiktig hållbarhet är bara ett exempel på hur vi vrider och vänder oss för att slippa förändras.
Det andra som Northvolt berättar för oss är att den globala marknadsekonomin i praktiken fortfarande kräver ett ”race to the bottom”. Alltså – vem kan göra något billigast? Det blir den avgörande frågan i slutändan.
Billigast är dock inte samma sak som bäst, effektivast, till mest nytta eller bäst service. Nu spekuleras i om Kina skulle kunna köpa upp batterifabriken för att bedriva verksamheten billigare, med lägre löner eller kanske sämre säkerhetskrav? Eller kommer näringsministern kanske lyckas ragga investeringar från EU? Den som lever får se.
För det tredje och viktigaste, som hela Northvolt-historien påminner om, är att vårt ekonomiska system i grunden är så reduktionistiskt att det hotar vår överlevnad.
Många livsviktiga variabler tystas i orden från politiker, ekonomer och företagare just nu. Urfolk, kommande generationer, arbetarnas roll och framtid, migranternas livsöden, skattebetalarnas tillit, lokalbefolkningens och ekosystemens långsiktiga balans. Alla är de berörda av Northvolts vara eller icke vara. Men de syns inte i affärsplanerna, för affärsplaner klarar inte att inkludera så mycket kvalitet.
Så, för att gå tillbaka till den första punkten i den här texten, verkar vi behöva ställa om flera saker i grunden. Vår syn på vad en resurs är, vilka rättigheter och möjligheter vi egentligen har, och hur vi kan skapa nya ekonomiska lösningar är några viktiga delar.
Om vi medborgare engagerar oss i det, kommer de så kallade ledarna inte kunna blunda i längden. Att läsa, prata och mötas politiskt är fortfarande något vi kan göra.
