Den gamla harangen om att invandrare lever på bidrag och utgör en ekonomisk belastning för Sverige kan skrotas. Faktum är att om man räknar samman alla utrikes födda, det vill säga såväl flyktingar som arbetskraftsinvandrare, så utgör de i dag ett positivt nettobidrag till svensk ekonomi, till skillnad från gruppen ”inrikes födda” som har ett negativt nettobidrag. Detta enligt Konjunkturinstitutets senaste rapport som bland annat uppmärksammats av tankesmedjan Katalys.
Nettobidrag definieras som skillnaden mellan de skatteintäkter som en grupp bidrar med och det offentliga stöd som samma grupp erhåller. Anledningen till att nettobidraget hos utrikesfödda har ökat medan det hos inrikes födda har minskat beror enligt KI främst på en kraftigt växande sysselsättningsgrad bland utrikesfödda, samtidigt som vi har fått en allt större grupp äldre bland de inrikesfödda.
Det är förstås glädjande att utrikesfödda som helhet har lättare att komma in på arbetsmarknaden i dag än tidigare. Samtidigt ska man kanske inte dra för stora växlar på det här. Skillnaden mellan utrikes- och inrikesfödda är trots allt väldigt liten, och om man jämför gruppen inrikesfödda med flyktingar så har den senare fortfarande ett betydligt lägre nettobidrag.
Men spelar det någon roll? Risken när man, som Katalys gör, lyfter fram det här är att man spelar på Moderaternas planhalva där endast den som har ett jobb tillmäts något värde. Människoöden sorteras in i exceltabeller, reduceras till siffror i en ekonomisk mall.
Men det är ju inte för att Sverige ska bli rikare som vi borde ta emot de människor som lyckas fly från kriget i Gaza eller från Sudan, Ukraina eller Myanmar. Det är för att det är vår plikt som kännande medmänniskor att erbjuda en säker plats åt dem som behöver det.
Man kan, som Katalys tycker om att göra, räkna på en mängd olika sätt och komma fram till att invandringen ökar både kompetensförsörjningen och produktivitetstillväxten. Men det är inte det som är det centrala. Det är måhända sant att för vissa människor så biter bara ekonomiska argument. Men jag tror ändå att för de allra flesta så är det inte det ekonomiska som är avgörande. Hur ska man annars förklara den ögonblickliga solidaritet som många kände efter Rysslands invasion av Ukraina? Eller för all del alla som ställde upp och hjälpte människor på flykt under 2015?
Vad motståndet mot flyktingar främst handlar om, tror jag, är en kulturell rädsla. Den kan aldrig övervinnas med ekonomiska argument. Däremot kanske det går att övertyga åtminstone en del om vi visar på det helvete som många som flytt hit gått igenom och om vi skapar broar mellan flyktingar och inrikesfödda där de får möjlighet att lära känna varandra. Solidaritet har länge varit ett utskällt ord, men likt förbannat är det den vi måste vädja till. Gör vi inte det utan bara pratar i ekonomiska termer så har vi redan kapitulerat.
Sommarvärme – till slut.
När det känns som att världen inte kan bli mycket värre så närmar sig ett storkrig mellan Israel och Iran.
