Samisk historia och människans exploatering av naturen löper som mångfärgade trådar i Britta Marakatt Labbas verk. Under lördagen öppnade utställningen Där varje stygn andas på Moderna museet i Stockholm.
Där varje stygn andas
Konst
Britta Marakatt Labba
Moderna museet Stockholm
14 juni – 9 november
Den samiska konstnären Britta Marakatt Labba har tagit världen med storm med sina broderade våder som skildrar samisk historia och samtidens hot mot naturen. Prestigefyllda tidskriften Artnews listade nyligen hennes Historjá som nummer 35 på sin lista över århundradets 100 främsta konstverk. Historjá är ett panoramabroderi som är centralt i utställningen Där varje stygn andas som nu nått Moderna museet i Stockholm efter att ha visats i Oslo och Kiruna. Broderiet är 24 meter långt och gestaltar samisk historia och samiska myter; skogen och dess djur, renarna som tämjs, det blodiga upproret mot kyrkan. Britta Marakatt Labba arbetade med kompositionen under fem års tid och hela utställningen spänner över hennes fem decennier långa karriär och innehåller ett sextiotal verk.
Även om formen varierar är konstnärens mest påtagliga signum de avlånga linnedukarna där de tomma ytorna förhöjer effekten hos de broderade motiven, som ofta är grupper av människor – som fastän så små har iögonfallande detaljer som olikfärgade mössor – eller flockar av djur. Ofta blir renarna ett mönster i sig, och i Kråkorna är det fåglarna som när de når marken förvandlas till poliser som bildar ett prydligt men hotfullt led. Verket ifråga illustrerar den sammandrabbning som ägde rum 1981 mellan den norska polisen och demonstranter (däribland konstnären själv) som ville skydda Altaälven mot utbyggnad. Exploatering och hot mot naturen och rennäringen är återkommande teman, med en underliggande bedjan från konstnären att värdesätta och värna vår livsmiljö och de kretslopp vi är beroende av.
Den symbolfyllda cirkeln runt en stjärnhimmel i Vintergatan är inte bara talande för Marakatt Labbas tematik, det cirkulära har också en bokstavlig grund i form av konstnärens förkärlek för att återanvända material, som gamla koltar eller de tyska mjölsäckarna från andra världskriget. Vi får också ta del av hennes experiment med nya material i form av en grupp sparsmakade stenskulpturer. Men det är broderierna, där motiven tycks befinna sig i ständig rörelse, som fångar och skickar ut betraktaren över de (än så länge) vita vidderna.
