Tala klarspråk om brotten mot folkrätten och svälten som används som vapen, uppmanar Taha Khatab. Även palestinska barn ska behandlas som barn.
”Det är dags att sätta människan i centrum. Vi är inte pjäser på ett geopolitiskt schackbräde. All politik och diplomati måste handla om att ge människor ett liv i fred, välfärd och värdighet.” – Jan Eliasson, Sommar i P1, 2024
Detta citat från Jan Eliasson, en av Sveriges mest respekterade diplomater, har fastnat hos mig. Han har varit vice generalsekreterare i FN, ordförande för generalförsamlingen och Sveriges utrikesminister – och han uttrycker det som borde vara en självklarhet. Men världen, och inte minst Sveriges politiker, har svikit.
De har inte bara misslyckats med att ge barnen i Gaza fred, välfärd och värdighet – de har också förvägrat dem själva rätten till liv. Barn svälter ihjäl framför våra ögon, i en humanitär katastrof som inte längre går att förneka. Enligt Amnestys rapport 2024 har Israels blockad och militära agerande skapat en situation som FN:s experter liknar vid ett sammanbrott för mänskliga rättigheter – och som flera forskare menar uppfyller kriterierna för folkrättsbrott och folkmord.
Vi är många svenskar med palestinsk bakgrund som inte kräver mirakel. Vi kräver inte att svenska politiker ska lösa alla världens konflikter. Men vi kräver att Sverige inte medverkar till tystnaden. Att vi inte förblir passiva när handelsrelationer, diplomatiska kontakter och vapenexport indirekt legitimerar det som FN:s särskilda rapportör kallat för apartheid och kollektiv bestraffning av civilbefolkningen i Gaza.
En livlina stryps
När Sveriges regering 2024 avslutade sitt stöd till Unrwa, FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, slog Amnesty och flera andra organisationer larm. Unrwa är en livlina för nära två miljoner människor i Gaza och på Västbanken. Men varningarna ignorerades.
Samtidigt ser vi hur statsministern poserar med ukrainska barn på Junibacken – medan palestinska barn förnekas tillgång till medicin, mat och skydd.
Vi är trötta på att ställa samma fråga: Varför görs det skillnad på barn? Varför ses palestinska barns liv som mindre värda än andra barns?
Det handlar inte bara om utrikespolitik. Det handlar om moral, om rättvisa och om vilka signaler vi sänder till barnen här i Sverige. Ett av mina starkaste minnen från vårt tältläger utanför Göteborgs universitet förra sommaren var när ett barn stannade med sin cykel, tittade på bilderna av barnen i Gaza och frågade sin pappa: ”Varför har alla dessa barn dött? Barn ska ju leka – det har vi lärt oss på förskolan.”
Civilsamhället kämpar – politiken sviker
I Göteborg försökte kommunen införa en bojkott av israeliska varor. Beslutet stoppades, men själva försöket var ett moraliskt ställningstagande – att försöka är också att ta ansvar. Civilsamhället har däremot inte gett upp. Tältlägret utanför Göteborgs universitet pågick i över 190 dagar i protest mot universitetets samarbete med israeliska institutioner som anklagas för brott mot internationell rätt. Samtidigt växer och fortsätter protesterna mot Israel i svenska städer varje vecka.
Men det är inte vi i civilsamhället som ska bära hela ansvaret. Det är politikens uppgift att agera – med lagstiftning, diplomati, sanktioner och ekonomiska verktyg – i linje med internationell rätt. När Israels blockad av Gaza dokumenterats orsaka akut hungersnöd och svält, måste Sveriges svar vara mer än tystnad.
Vi vet att svensk diplomati kan göra skillnad. Hans Grundberg, Sveriges representant i FN och särskilt sändebud i Jemen, lyckades förhandla fram en vapenvila 2022 efter sex år av inbördeskrig. Det visar att viljan finns – när den politiska viljan finns. Så varför förloras den när det gäller Palestina?
Det är nu vi kommer att dömas
Jag har för länge sedan förlorat hoppet om den nuvarande regeringen. Men jag undrar fortfarande varför inte de rödgröna partierna gör mer. Varför vågar så få tala klarspråk om brotten mot folkrätten? Om svält som används som vapen? Om det systematiska förnekandet av ett folks grundläggande rätt till liv och trygghet?
Det är dags att sluta behandla Palestina som en politisk belastning. Det är dags att behandla palestinska barn som just barn – inte som geopolitiska problem.
Jag vill avsluta med att påminna beslutsfattarna om inledningen till FN-stadgan:
”VI, DE FÖRENADE NATIONERNAS FOLK, BESLUTNA att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden…”
Det var 75 år sedan. Vad har vi egentligen lärt oss? När framtidens generationer frågar vad svenska politiker gjorde för att stoppa svälten och folkmordet i Gaza – vad kommer svaret att bli? Tystnad på sociala medier? Några pressmeddelanden?
Eller mod. Och handling.
