– Vi väntar bara på att bli dödade nu. Antingen av bomber eller av svälten, sa reportern Anas al-Sharif när han rapporterade i Al Jazeera om svälten i Gaza för ett par veckor sen.
Den 10 augusti hände det. En bomb mot ett presstält dödade Anas al-Sharif och fyra av hans kolleger, och ännu en som dog av sina skador på sjukhus dagen därpå. De hade inte bara otur, den israeliska armén säger att det var en riktad attack. Eftersom al-Sharif var terrorist, hävdar de, men presenterar inga bevis.
Anas al-Sharif var 28 år, far till två små barn och en av Al Jazeeras mest kända journalister. Han och hans dödade kolleger var bland de mycket få som fortfarande kunde rapportera från Gaza. Den veckan var de hela Al Jazeeras bemanning i Gaza city.
Organisationen Committee to protect journalists varnade i juli för att han var utsatt för en smutskastningskampanj och riskerade att dödas. Ungefär samtidigt som Magda Gad gick ut med sitt upprop om situationen för mediearbetare i Gaza, underskrivet av 500 journalister.
Det borde vara självklart att kräva att en stat ser till att journalister kan rapportera om ett krig. Att det handlar om ett pågående utrotningskrig i ett område som samma stat ockuperar och styr med järnhand gör behovet ännu mer uppenbart.
Ändå har medarbetare i public service blivit ifrågasatta för att de skrivit under Magda Gads upprop. Delvis för att uppropet innehåller kritik mot svenska medier, men också för att det kan uppfattas som att de är partiska.
Både SR och SVT har diskuterat om journalister som skrivit under uppropet ska stängas av från rapportering om kriget i Gaza. ”Tar man ställning i kontroversiella frågor kan det påverka vilka frågor man kan bevaka”, sa Sveriges radio presschef Claes Bertilsson till Dagens media.
Men att journalister ska kunna verka under ett krig är inte en kontroversiell fråga, och SR landade sedan i att de får rapportera vidare om Gaza..
Högertyckaren Henrik Jönsson skriver i gästkolumnen på Göteborgs-Postens ledarsida att public service-journalisternas undertecknanden är ett problem för trovärdigheten. Eftersom det inte nämns i uppropet att Hamas ”inte tillåter pressfrihet och har förbjudit många medier helt”. Som exempel på det sistnämnda länkar han till en artikel där varken Hamas eller Gaza nämns – den handlar om hur den palestinska myndigheten har motarbetat Al Jazeera på Västbanken.
Hur som helst. Nej, pressfrihet har aldrig varit Hamas kopp te, men det är Israel som gör det nästintill omöjligt för journalister att rapportera från Gaza i dag, och som systematiskt dödar journalister.
Netanyahu höll pressträff den 10 augusti, efter morden på de sex journalisterna, och sa att den israeliska armén nu ska släppa in fler internationella journalister i Gaza. Men de enstaka journalister som Israel släpper in reser ”inbäddade”, ledsagade och kontrollerade av israelisk militär.
Det finns all anledning att fortsätta kräva att Israel ser till att journalister kan arbeta fritt i Gaza. För mediearbetare i Sverige handlar det inte bara om solidaritet med utsatta kolleger, utan också om hur de ska få någon rapportering från Gaza. Mer än den som är godkänd av den israeliska armén.
Sveriges radio stod på sig.
Jag missade att skriva under Magda Gads upprop.
