Hyckleriet dryper när regeringen motiverar varför tolkhjälp i sjukvården inte längre ska vara en rättighet för alla som behöver. Det är meningen att det ska låta som om det vore för patienternas eget bästa.
Det är nämligen så här, förstår ni, att regeringen vill att alla ska kunna leva ett värdigt och jämlikt liv i det svenska samhället. För att uppnå det måste vi visa att vi förväntar oss att alla som ska stanna i landet lär sig svenska, och därför ska tolkning inte vara en rättighet.
Hela resonemanget är bakvänt. En patient som ligger på en undersökningsbrits och har ont behöver inga moraliska bedömningar av sina språkkunskaper. Patienten ska inte behöva dra fram mobilen och kolla bankkontot för att se om hen har råd med någon som kan göra den molande smärtan i mjälten begriplig för läkaren. Det är inte värdigt, vare sig för patienten eller för läkaren.
En utredning tillsattes den 28 februari om möjligheten att ”se över vissa tolkfrågor”. ”För att öka drivkrafterna att lära sig svenska ska rätten till offentligt finansierad tolk begränsas, med utgångspunkten att den enskilde i första hand ska betala för tolktjänster.”
Kan man då också tänka sig att en lämplig drivkraft för att ha reflexer i trafiken vore att den som blir överkörd i mörkret utan reflexer själv ska betala sin vård? Eller den som kör för fort och krockar? Borde typ 2-diabetiker betala hela kostnaden för sin vård själva eftersom diabetes typ 2 kan hänga ihop med matvanorna?
Nej, som vanligt är det invandrare som ska ha alla moralkakorna. Och om det nu inte finns pengar till tolk ska nödlösningen att använda en familjemedlem helst inte heller vara tillgänglig. Utredaren har även fått i uppdrag att föreslå ett förbud för myndigheter att använda barn som tolkar, och att ta ställning till om även andra närstående ska kunna nekas att tolka.
Det finns verkligen bra anledningar att inte använda barn som tolkar, inte minst i sjukvården. Massor av bra anledningar. Det kan handla om saker som barnet inte ens borde behöva känna till, och ännu mindre informera sin förälder om. Det kan vara information som skulle vara svår att ta in även för en vuxen. Och så vidare.
Därför ska det finnas andra lösningar, och det ska inte vara en ekonomisk fråga för patienterna. Många gånger är det heller inte lyckat att låta en vuxen familjemedlem tolka. Man vet inte alltid allt om varandra i en familj, och det kan finnas skäl för det. Men att förbjuda dåliga lösningar är ingen utväg – det gäller att tillhandahålla goda.
Det är brist på sjukvårdstolkar och det kostar en del att anlita dem. Men det betyder inte att det är billigare att låta bli. I Danmark är rätten till tolkhjälp i vården begränsad för den som har bott i landet i mer än tre år, men enligt det danska läkarförbundet har det inte inneburit några besparingar. Istället försvårar det arbetet för vårdgivarna, och leder till att de får sjukare patienter att ta hand om.
Den svenska utredningen ska vara klar i mars 2026. Man ska bland annat titta på i vilka situationer det vore lagligt och ändamålsenligt att ta ut en avgift och hur den avgiften borde utformas. Men hur förslagen än kommer att se ut visar direktiven att det handlar om att straffa sjuka som inte har lärt sig svenska ”i tid”. Regeringen kan lämpligen äta upp sina moralkakor själv och stå för vårdkostnaden om de får ont i magen.
Katten har slutat klaga över vintervädret och sprungit ut i vårsolen.
När Teslas försäljning sjunker säger Trump att ”den radikala vänstern” sysslar med en ”olaglig bojkott”.
