Det talas om att entreprenörer måste få göra stora vinster för att de tar risker. Men det är inte de stora företagen som tar störst risker, skriver Elias Efvergren, utan de anställda.
DEBATT. De sitter i en källare, lever på vatten och bröd. Den enda energikällan de behöver är Idén. Till slut, när de sista slantarna är slut, när hoppet lämnat alla omkring dem, då lossnar det! De går till banken och ber om lån. Mot alla odds får de finansiering då bankpersonen kan se elden som lyser i deras ögon.
De satsar allt de har. Ett misslyckande skulle innebära fullständig kollaps. Framgång skulle innebära potentiellt världsherravälde.
Så börjar berättelsen om entreprenören som tar en risk. Denna genesis är en av grundbultarna för det argument som försvarar vårt ekonomiska system, nämligen att företagsledare och ägare bör få ”vinst för tagen risk”.
Hur ser det då ut i verkligheten? Hur är risk fördelad i samhället? Och är det risken att förlora vi ska ha som belöningssystem?
Vi börjar med verkligheten.
I Sverige står företag med mer än 250 anställda för 42,3 procent av de anställda enligt Statistiska centralbyråns senaste mätning. Här hittar vi företag som H&M och LM Ericsson. Att deras ägare skulle bli belönade för den ekonomiska risk de tar blir lite skrattretande. Ägarnas aktieportföljer kanske sjunker lite i värde, men allt från storägare till enskilda småsparare klarar sig om aktien sjunker på grund av en dålig investering. Där är ju risken att du ska få sparken och stå utan jobb klart större än den ekonomiska risken som ägarsidan tar. Vad gäller H&M är risken för dem som faktiskt producerar tröjorna etcetera att fabrikerna till exempel börjar brinna och att de dör, något som tyvärr inte är påhittat.
Den näst största kategorin, som har näst flest anställda, är de företag som har mellan 50 och 249 anställda. Samma logik gäller även här. De har en stor verksamhet där det kollektiva arbetet går till aktieägare vars portföljer kan stiga eller sjunka utan att någon blir utblottad.
Som ägare av något av de företag där den absoluta majoriteten av anställda i Sverige arbetar måste svaret vara att det tas väl kalkylerade risker. De, till skillnad från löntagarna, förlorar inte sin inkomst och riskerar inte att slås ut socialt. Löntagare däremot tar en risk när de tar en anställning. Kommer det vara drägligt? Kommer jag få förslitnings- eller andra skador? Kommer jag få fortsätta ha kvar mitt arbete och därmed kunna bo och äta?
Den senare frågan kanske låter tillspetsad. Men då kan man påminnas om att i Finansinspektionens och Folkhälsomyndighetens studie Finansiellt välbefinnande och allmän hälsa i Sverige uppger en av tre vuxna att de har haft svårt att klara löpande utgifter för mat och hyra under det senaste året. Den ekonomiska risken de tar, ifall utfallet blir negativt för deras arbetsgivare, är så oerhört mycket större än ifall en ägare förlorar aktievärde eller blir av med företagets tillgångar.
Alla tar en risk. Skillnaden är att arbetsgivaren och/eller ägaren tar en risk och sedan tar alla beslut så att den risken, vad gäller ägarens intressen, inte ska realiseras. All kontroll och makt ligger där. Så den anställde tar en risk, men har sedan inget att säga till om. När sedan risken blir till verklighet, när det inte går så bra som förhoppningen var, vad händer då? Jo, då får den anställde sparken. Även om du har varit med och byggt upp verksamheten och arbetat där i tiotals år så ryker du så fort du inte är lönsam, lille vän.
Men sen finns det små företag. Det är enligt den senaste mätningen 661 000 anställda i företag med mellan 0 och 9 personer.
Det finns många där som inte har som primärt mål att i framtiden få exploatera en annan anställd. Det finns de som vill hålla på med sin idé, det de tycker är roligt och att dessutom kunna få anställa någon eller några längre fram som kanske delar deras intresse och att bygga något tillsammans. Så är det och man ska inte marxgubba sig över den viljan.
Men varför ser upplägget ut så här för dem som vill starta ett företag: du måste belåna dig och tar en personlig ekonomisk risk? Drömscenariot är att du kan anställa andra och därmed få mer pengar av deras arbete än du ger dem i lön. Du bestämmer vad som ska göras och när och blir därmed en sorts modern feodal aristokrat som avgör dina undersåtars liv, tar deras tionde (egentligen betydligt mer) och skapar rekryteringskriterier så som ”lojalitet” och ”flexibilitet”.
Både startskottet och slutmålet för hur ett företags resa ser ut är systematiska felkopplingar.
Sedan är det också enligt Företagarnas juridiska expert Karin Berggren så att om du har ett aktiebolag finns det ”… en vallgrav mellan din egen och företagets ekonomi”. En vallgrav låter ju väldigt bra om man vill undvika risk (lite konstig referens med vallgrav men det kanske är så att även Företagarna ser på företagsledare som feodala aristokrater – överraskade ändå).
Poängen här är inte ”strunt i småföretagare, de är ändå bara framtida exploatörer”. Poängen är uppdelad i två. Ett: vinst för storföretagens ägare kan inte motiveras med risk, den eventuella initiala risken (många kommer från en bekväm ekonomisk situation) är sedan länge överspelad och nu handlar det just om att suga upp pengar från andras arbete. Två: vi borde inte ha ett system där du behöver offra så mycket arbetsinsats, ekonomisk trygghet för dig och din familj för att arbeta med din idé.
Det går att göra allt detta annorlunda och det borde vi.
