Det blåser kallt i samtalet. Den pågående militariseringen märks inte bara i försvarsbudgetar och uniformer, utan i hur vi talar med varandra. Ord som trygghet, lojalitet och säkerhet har fått en ny laddning. Den som ifrågasätter upprustningen eller pekar på andra vägar stämplas snabbt som naiv, illojal eller farlig. Hotbilderna växer, utrymmet krymper, och argument ersätts av maktspråk. Forskares och civilsamhällets försök att beskriva komplexa samband möts av misstänkliggöranden, som om analysen i sig vore ett hot.
Få saker visar detta mönster lika tydligt som behandlingen av freds- och utvecklingsforskaren Frida Stranne. Hon lyfte fram hur medier i krig ofta hamnar nära politiska narrativ och hur realistisk konfliktforskning pekade på att Ukrainas läge var svagare än vad den offentliga debatten gav sken av. Hennes analys byggde på etablerad forskning. Ändå möttes hon inte med sakargument. Kritiken riktades istället mot hennes person. Hon beskylldes för att ha dolda motiv, för att vara känslostyrd och för att svika Ukraina. Hennes analys gjordes om till en fråga om illojalitet. Det blev ett sätt att inte gå in i det hon faktiskt skrev och ett sätt att markera att röster som hennes inte ansågs önskvärda i det nya säkerhetspolitiska klimatet.
Jag känner igen det här mönstret från forskningen om säkerhetisering jag arbetar med. När vissa berättelser får tolkningsföreträde blir de som avviker snabbt ett problem att rätta till. Den som visar hur språk formar verklighet får höra att hon saknar verklighetsförankring. Den som analyserar strukturer anklagas för att vara känslostyrd. Den som granskar maktens positioner beskrivs som partisk. Saklig analys avfärdas med etiketter som moraliserar och förminskar. Det är inte en slump, det är en försvarsmekanism: när den dominerande berättelsen hotas försvarar den sig genom att misstänkliggöra den som pekar på sprickorna.
Jag fick nyligen själv känna hur snabbt sakfrågor förvandlas till misstänkliggöranden. När Christer Sfeir på Svenska Dagbladets ledarsida skrev att Sverige borde “göra som Trump” och ta lärdom av våra viktigaste “partners” i Mellanöstern – Saudiarabien och Förenade Arabemiraten – i hur muslimska civilsamhällesorganisationer ska hanteras, kritiserade jag det som en säkerhetsdoktrin farlig för demokratin. Jag visade hur sådana argument flyttar makt från offentlig debatt till myndighetsspråk, där lojalitet blir ett villkor för att delta. Men i stället för att bemöta analysen försökte Sfeir misskreditera mig. Han påstod att jag ville ge särbehandling åt islamistiska miljöer, talade om “halmgubbar” och “strategiska utelämnanden” – som att jag borde ha nämnt att Ryssland (!) förbjudit Muslimska brödraskapet, som om Putins repression vore relevant för svensk demokrati. Han försvarade också myndigheters rapporter som per definition neutrala, trots att jag bokstavligen forskat på hur just de texter han hänvisade till reproducerat stereotyper. Det blev inte en debatt om sakförhållanden, utan en manöver för att slippa den fråga jag faktiskt ställde: vad händer med demokratin när varje kritik mot säkerhetisering och avdemokratisering tolkas som ett existentiellt hot?
Det är samma mekanism som i Strannes fall. När argumenten inte räcker till riktas fokus mot forskaren i stället för forskningen. Den som analyserar makten och hur den funkar (eller inte) möts med etiketter, misstankar och krav på lojalitet. Sakfrågan försvinner, och kvar blir ett klimat där den som försöker förklara uppfattas som ett problem. Det är ett sätt att skapa tystnad, och att skydda den berättelse som ligger närmast makten.
När debatten förskjuts på det sättet förlorar samhället sin förmåga att lära. Den som nyanserar blir störande. Fakta görs till känslor och kunskap blir något misstänkt.
En levande demokrati kräver något helt annat. Den kräver att forskare kan ställa obekväma frågor utan att avfärdas. Att civilsamhället får tala utan att värderas utifrån sin lojalitet med staten. Att journalistiken vågar överskrida den militära logikens ramar. Demokratin förutsätter att olika perspektiv får höras och bemötas sakligt, annars blir demokratin inget annat än maktens ekokammare.
Det är inte avvikande röster som är farliga. Det är när samtalet upphör.
Forskare som håller sig till fakta och vetenskapliga metoder.
Högerdebattörer som svarar på fakta med härskartekniker och tvärtomspråk.
