Därför seglar svenska läkaren till Gaza

– Jag vet inte vad jag ger mig in på. Men hellre är jag otrygg och gör något, än trygg men olycklig på Södermalm. 

Det säger Menaf Al-Basri, 42. Han har arbetat som akutläkare på Södersjukhuset i tolv år. Nu har han fått ledigt för att bli skeppsläkare på en av de omkring 40 båtarna i Global sumud flotilla – den största konvojen hittills som försöker bryta Israels blockad och ta sig in med nödhjälp till Gaza. 

Flottiljen arrangeras av Freedom flotilla coalition, som uppger att hundratals deltagare från över 40 länder finns ombord – tillsammans med mat, vatten och mediciner. 

När Ship to Gaza seglade i juni greps besättningen – däribland Greta Thunberg – av israeliska styrkor och deporterades dagen därpå. Den här gången har Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir meddelat att deltagarna istället ska behandlas som terrorister och föras till högsäkerhetsfängelse.

 – Det känns såklart oerhört skakigt, konstaterar Menaf Al-Basri, som själv inte har någon tidigare bakgrund som aktivist.

Spelat in SOS-video

När Syre träffar akutläkaren har de senaste dagarna varit kaotiska. Han har utökat sitt bolån och ordnat fullmakt på banken, ifall han blir fängslad och behöver juridisk hjälp – eller bara någon som kan sköta räkningarna där hemma. Han har spelat in en SOS-video som ska spridas vid ett eventuellt gripande, memorerat ett nummer som ska användas för att identifiera honom. Köpt vindjacka och sovsäck. Allt medan han har fortsatt jobba sina långa pass på akutmottagningen.

– Nätterna har varit svåra. Jag vet inte vad jag förbereder mig inför, jag kan inte skapa någon inre bild av hur det här kommer att vara. 

Ändå är det inte osäkerheten kring vad som väntar som gnager mest, utan oron från de närmaste. Föräldrar och syskon har vädjat till Menaf Al-Basri att stanna.

– De är jätterädda. Det har varit det jobbigaste, att veta att jag utsätter dem för det här. 

Någon tvekan har dock inte funnits, säger han. Vad får egentligen en svensk läkare, med fast jobb och trygg vardag, att riva upp hela sin tillvaro för att kliva ombord på en båt mot regnande bomber?

– När jag som läkare hör om hur barn amputeras utan bedövning kan jag inte sitta kvar på Södermalm. Med den förståelsen jag har för vad det faktiskt innebär så går det inte att inte åka.

Bakgrunden är brutal. Enligt FN har över 60 000 palestinier dödats och fler än 145 000 skadats sedan den 7 oktober 2023. Över 600 000 bedöms vara drabbade av den högsta nivån av svält. Samtidigt är vården i ruiner – sjukhus har slagits ut, operationssalar står utan el och patienter dör av skador och sjukdomar som annars skulle gå att behandla.

Krävs opinion i väst

Även om Menaf Al-Basri menar att hans yrkesroll gör det än mer omöjligt att blunda, beskriver han den starkaste drivkraften som existentiell: en känsla av att inte kunna fortsätta leva som vanligt.

– Jag känner mig för bedrövlig för att inte åka. I stället för att ge efter för hopplösheten vill jag göra det jag kan. Det här är en mänskligt skapad katastrof, som människor alltså kan stoppa.

Menaf Al-Basri är övertygad om att Israel inte självmant kommer att häva blockaden. Det krävs tryck utifrån – i praktiken opinion i väst, menar han.

Tidigare har han signerat namnlistor, demonstrerat och donerat pengar: “Det har inte lett någonstans”. När så Ship to Gazas segelbåt Madleen, med Greta Thunberg i besättningen, stoppades i somras blev den mediala sprängkraften tydlig. 

 – Som läkare kan jag bara hjälpa en patient i taget. Men genom att vara en del av en humanitär insats som skapar rubriker kan jag hjälpa två miljoner palestinier i Gaza på en gång.

”Ingen reagerar på palestiniers lidande”

Thunbergs resa väckte samtidigt kritik i Sverige. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard kallade den oansvarig, medan Kristdemokraternas Ebba Busch beskrev aktionen som ”horribel” och menade att Thunberg gjort Gaza till ”en fråga om sig själv”.

Vad tänker du om det?

– Hon har rätt. Det är precis det som är poängen. Palestinier är så avhumaniserade att ingen reagerar på deras lidande längre. Därför ska det handla om Greta Thunberg, en vit svensk tjej, eller om mig, en svensk läkare. Först då blir det svårt att ignorera. 

För honom är logiken enkel: väst reagerar när västerlänningar drabbas.

– Vi är dessutom fredsaktivister med förnödenheter på internationellt vatten. Om Israel måste fängsla oss för att väst ska agera, då känner jag att det är en moralisk skyldighet att åka.

Oändligt medicinskt behov

Hemma på Södersjukhuset har kollegorna slutit upp och tagit extrapass för att med kort varsel frigöra en hel månads tjänstledighet. En kollega har kommit förbi med en ryggsäck, en annan har samlat in pengar till utrustning.

– Reaktionen har varit: “Hur kan vi hjälpa?”. Gaza blir mindre avlägset på det viset också, när det blir: “nu ska Menaf åka till Palestina”. 

Hur länge seglatsen kommer att pågå är oklart, men deltagarna räknar med omkring tre veckor. På en segelbåt kan mycket hända under den tiden – allt från sjösjuka som leder till uttorkning till vardagliga små sår som snabbt infekteras.

– Ju längre tid till havs, desto större blir riskerna, konstaterar skeppsläkaren.

Om båtarna skulle släppas in i Gaza finns ett oändligt medicinskt behov. Men det bedömer såväl experter som Freedom flotilla coalition som det minst troliga scenariot. Flera försök att föra in nödhjälp har gjorts, men de har stoppats gång på gång.

Samtidigt: när besättningen på Ship to Gaza greps i juni handlade det om tolv personer. Nu kan det enligt uppskattningar röra sig om omkring 300 deltagare. Ett nytt läge – som ingen riktigt vet hur Israel kommer att besvara.

Dessutom har den tidigare konvojen, som avgick från Barcelona den 31 augusti, enligt arrangörerna utsatts för två drönarattacker de senaste dagarna i tunisiskt vatten. Ingen person har kommit till skada, men brand ska ha uppstått på fartyget Alma. I en film från båten syns hur ett föremål faller från himlen och däcket fattar eld. Israel har förnekat inblandning, och tunisiska myndigheter hävdar att branden uppstått ombord.

”Klart jag är rädd”

Flottiljens organisatörer har varit glasklara: deltagarnas säkerhet kan inte garanteras. 

Menaf Al-Basri säger att han som läkare är van att bita ihop genom svåra situationer.

– Samtidigt har jag aldrig varit fängslad. Det är klart att jag är rädd att jag är naiv.

Vad är du mest rädd för?

– Fysiskt våld. Att utsättas för en attack mitt i natten och hamna ensam i ett kolsvart hav. Det är ju inte för att jag vill offra mitt liv som jag åker. Jag vill inte bli martyr, min förhoppning är att det ska gå bra, säger Al-Basri.

– Men det är klart.

Han skrattar till.

– Tittar man på det nyktert finns det väl ingen vettig person som utsätter sig för de här riskerna om man inte behöver.

Varför gör du det?

– Jag måste. Jag ser inte fram emot att sätta mig på båten, men inget av det jag riskerar går att jämföra med lidandet i Gaza. Jag kan inte leva med mig själv om jag inte gör mitt yttersta.

För Menaf Al-Basri är den humanitära katastrofen också en påminnelse om hur mycket av ens livsvillkor som avgörs av var man föds. 

Att hans mamma en gång tog sig från Irak och födde honom i Sverige gav honom rättigheter och möjligheter som andra aldrig får, säger han.

– Jag hade bara tur. Nu är det min tur att använda det kapitalet och ge tillbaka. Det är nästan ironiskt: det bästa stödet jag kan ge nu är min svenska nationalitet.