Efter andra världskriget var Europa sönderbombat, ruinerat och behövde USA:s skydd. Nu har vi ett annat läge och kan försvara oss själva. Den ryska armén är inget som behöver ge europeiska politiker frossa, skriver Willi Reichhold.
DEBATT. Trumps första period var ju rätt omskakande på många sätt, att hans andra skulle bli värre var lätt att förutse. Men nu när hans närmaste hantlangare Musk öppet förolämpar regeringsledarna i Storbritannien och Tyskland och samtidigt lyfter fram Europas mest högerradikala parti öppet, när JD Vance får europeiska diplomater att brista ut i gråt och Trump har tagit Putins beskrivning kring Ukraina till sin har alla vaknat.
Vi står ensamma, Uncle Sam har tröttnat på oss och stött bort oss på ett grymt sätt. De styrande i Europa är i chock. Men är det så illa?
Europa är ett välutvecklat område med framgångsrika företag, högtstående kultur och en betydligt större och mer välutbildad befolkning än USA. Ska vi behöva stöttas av detta land?
Redan några månader innan andra världskriget var slut träffades Stalin, Churchill och Roosevelt i Jalta och delade upp Europa, vilket så småningom ledde till järnridån. Europa var sönderbombat och ekonomisk ruinerat. Då var USA med Marschallplanen och Nato ett stort och behövligt stöd. Men nu? Vad behövs 30 000 amerikanska soldater i Tyskland för?
Sovjetunionen är upplöst, de flesta av de länder som ligger bakom det som var järnridån är medlemmar i EU och resten vill bli det. Ryssland är ett land med drygt 140 miljoner invånare, som efter Sovjetunionens fall inte har lyckats utvecklas till en modern industrination, utan förlitar sig på att exportera sina råvarutillgångar. Dessutom är landet nu även humanitärt sargat efter tre års krigande.
Även om spåren inte syns tydligt än, är det naturligtvis även för ekonomin mycket besvärande framöver.
Putin fick lätt kontroll över Abchazien och Sydossetien i Georgien 2012. Kritiken från USA och Europa var ljummen, vilket gav honom modet att roffa åt sig Krimhalvön och via proxikrigare kontrollera Luhansk- och Donetskregionerna.
Även då var kritiken försumbar, vilket fick honom att tro att han kan komma undan med vad som helst. Eftersom ingen vågar säga emot en diktator planerades det för att ta över hela Ukraina. Men då fick han väldigt snabbt erfara att storlek i ett krig inte behöver betyda så mycket. Några närliggande historiska exempel är USA i Vietnam och Sovjetunionen och USA i Afghanistan. Och nu får de uppleva det i Ukraina. Att en stor men illa motiverad armé står sig slätt mot krigare som är beredda att offra allt för sitt land som de älskar.
Trots att det är uppenbart att Rysslands armé är mycket illa uppbyggd på alla sätt får europeiska politiker frossa. Devisen är en ohämmad upprustning. I alla länder låter det likadant.
Vad Europa behöver är ett gemensamt försvar eller en försvarsallians som liknar Nato, fast utan USA. Då slipper varje enskilt land leka krig på egen hand. Då slipper små länder som till exempel Österrike, Tjeckien och Slovakien skaffa sig stridsflygplan, där piloterna som just har kommit upp i maxhastigheten får sakta in igen för att inte kränka ett grannlands territorium. Dessa länder behöver stridsflygplan lika lite som korvetter.
Ett gemensamt europeiskt försvar blir betydligt billigare. Europa behöver inte planera för angreppskrig, inte heller har Europa några intressen runtom på jorden att slå vakt om som USA. När Europa väl har bestämt sig för att stå på egna ben behöver vi inte heller skicka soldater till USA:s krig i olika delar av världen. Trots att USA som självpåtagen världspolis har baser att underhålla i många länder runtom på jorden, trots att de krigar ofta, så har de en försvarsbudget på 3.45 procent av BNP.
