Jag går genom Bryssel med turguiden Hans från Corporate Europe Observatory. Det är inte en rundtur. Det är ett promenad i cynismens högborg på lobbyisttät asfalt.
Hans visar mig och min grupp, Cogitoakademin, EU-kvarteren och visar de många – och ofta skuggiga – metoder företagslobbyister använder för att påverka beslutsfattandet i unionen. Jag känner för att kräkas i munnen. Lobbyisterna ritar upp de osynliga maktlinjerna som skär genom Bryssel och berättar vilka de största spelarna är, var de rör sig och hur de jobbar. Från jordbruk och finans till fossila bränslen och frihandel. Ett ekosystem av inflytande.
Vi står utanför byggnaden där Philip Morris utvecklade den lobbyverktygslåda som numera används av alla från oljejättar till läkemedelsbolag. Där de reducerar vetenskap till åsikt. Där de sår tvivel. Ni har hört den förut, tobaksindustrin uppfann receptet, resten av näringslivet bara följde med.
Folk säger att Bryssel är komplicerat. Det är det inte. Det är bara korrumperat med bättre belysning. När EU vill ha råd om konkurrensregler anlitar de RBB – ett konsultbolag som hjälper företag att köpa upp varandra. Ungefär som att låta tjuven utreda larmet.
Vi har fått se hur Bayer slukade Monsanto, hur Pfizer höll fast i sina patent medan människor dog, och hur fossilindustrin pumpar ner koldioxid i gamla oljefält för att kunna pumpa upp ännu mer olja. Allt detta sker med blank EU-logga på toppen.
Just nu, medan vi går här, skruvar kommissionen upp tonen mot Huawei. De vill kasta ut dem ur Europas undervattensnätverk efter en rad sabotage och en korruptionsskandal där EU-parlamentariker misstänks ha tagit emot mutor i form av femstjärniga resor. Det är inte mutor. Det är samarbete, om det sker mellan män i kostym.
Och samtidigt hemma i Sverige försöker Kläggets chefredaktör Max Andersson i sin senaste text begripa hur man kan föreslå ett lobbyregister med hål så stora att man får plats med hela Svenskt Näringsliv. Det svenska förslaget saknar insyn i vad som händer i kommuner, i EU-frågor, i partiförhandlingar. Det säger inget om vilka politiker som byter protokoll mot prosecco. Det tillåter fortsatt tyst påverkan där konsulter skriver motioner, debattartiklar och partilinjer bakom kulisserna. Primeskandalen? Sabunis partiledarkampanj? Fortfarande helt lagligt.
Men det värsta sker inte i smyg. Det sker i fullt dagsljus. Samtidigt som fossilindustrin får expertrådets plats i klimatpolitiken vill kommissionen förbjuda miljöorganisationer från att tala med politiker, om de får EU-stöd. Concord Sverige och Concord Europa varnar för att hela det demokratiska utrymmet håller på att stängas ner med ett vänligt leende.
Med andra ord: Du och jag får gärna söka EU-pengar för våra demokratiworkshops, så länge vi inte rör vid beslutsfattarnas självkänsla.
Den här politiska maktförskjutningen bort från folkvalda, bort från folkrörelser och rakt ner i storbolagens styrelserum är rent ut sagt äcklig.
Jag tar nattåget hem med känslan av att vi inte behöver förpappra sönder läget med fler rapporter när det vi faktiskt behöver är lagstiftning som biter ifrån. Fan så vi skulle behöva en bindande lag som hade kunnat stoppa fossilindustrins möjlighet att påverka utformningen av klimatpolitiken medan de samtidigt saboterar den. Vi behöver lagstiftning som svider, inte sammanställningar som samlar damm. Ett bindande lobbyregister med realtidsrapportering. Offentlig redovisning av alla möten mellan politiker och lobbyister på alla barer och caféer. En karenstid som gör det omöjligt att gå från ministerpost till PR-firma på tre månader. Och framför allt, ett civilsamhälle som inte bara får existera, utan höras.
För lobbyism handlar sällan om det som syns. Varför registreras bara det formella när det är de informella mötena som påverkar mest? I Bryssel är det inte vad du säger som spelar roll, utan var du säger det. Helst på en vinbar utan anteckningsblock. Big Oil, Big Fish och Big Tech samarbetar gärna, men helst i skuggorna.
Mingel, AW, representationsträffar, kaffemöten – dessa möten registreras inte, men påverkar ändå. Lobbyister har själva påpekat att det inte nödvändigtvis är oegentligt, men erkänner att det är strategiskt att undvika insyn.
Det är där, i Bryssels strategiska skuggzon, mellan näringslivets vinstkrav och samhällets klimatmål, som de verkliga besluten smids. Förklädda till mellanhand. Osynliga på papper, men helt jävla avgörande i praktiken.
För varje gång civilsamhället tystas i Bryssel ekar det ända ner i fritidsgården i mitt Östberga. Och det är där kampen måste börja.
Trump och Musks väntade bråk, otroligt underhållande.
711 barn vräks under 2024 medan Svantesson, som själv vuxit upp med tomt kylskåp, nu gör politik av att andras barn ska få det lika jävligt.
