Sverige förlorar på sin passivitet i EU:s djurskyddspolitik

Trots att stärkt djurskydd länge stått på EU:s agenda fortsätter miljontals djur att utsättas för förhållanden som strider mot vetenskapliga rön och medborgarnas etiska krav. Lejonparten av EU:s medlemsländer, inklusive Sverige, är passiva i frågan, vilket för Sverige innebär att vi missar möjligheten att driva på en europeisk reform som både förbättrar djurvälfärden och skapar rättvisa konkurrensvillkor för svenska producenter.

Varje år utsätts över 300 miljoner djur i Europa för extrema förhållanden: de hålls i trånga burar där de knappt kan röra sig, suggor fixeras i järngaller, och djur transporteras i mer än 24 timmar under enorm stress. Brister i bedövning vid slakt och kastrering tvingar många djur att genomlida smärta till sitt sista ögonblick. Trots att skarpa förslag om burförbud, restriktioner för djurtransporter och obligatorisk bedövning har funnits på bordet i Europaparlamentet i flera år, har dessa förhalats av tröga beslutsprocesser och byråkrati.

Parlamentariker från fem länder – Spanien, Italien, Polen, Danmark och Nederländerna – har nyligen krävt en tydlig tidsplan för nya lagar om djurhållning, slakt och livsmedelsmärkning. Från Sverige är det tyst. Nu pratas det om att förslagen dröjer till 2026. I detta sammanhang är det oroande att Sverige, trots de allvarliga problemen, inte tagit en ledande roll för att driva på förändring. Det finns nämligen flera starka anledningar för oss att göra det.

För det första borde Sverige arbeta för att förhindra att kontinentens billiga och oetiska producenter undergräver vår egen marknad. När vi diskuterar djurskyddspolitik i den svenska debatten hör vi ofta argumentet att ännu striktare regler skulle leda till sämre effektivitet och dyrare produkter, och därmed försvåra svenska producenters chanser att konkurrera med europeiska aktörer, som på grund av sitt undermåliga djurskydd kan ha mycket billigare kött. Ett mer logiskt tillvägagångssätt är att Sverige i stället står upp för behoven av ett starkt djurskydd och använder sitt inflytande för att höja djurskyddet inom hela EU, och i slutändan skapa lika villkor för samtliga producenter. Genom att få till en harmonisering av djurskyddet på EU-nivå skulle svenska företag kunna konkurrera på lika villkor samtidigt som djurvälfärden stärks.

För det andra är det viktigt att förstå att djurvälfärd inte bara är en lokal eller regional fråga, utan en global. Principen One Health, som tillämpas av både WHO och FN, ser människors, djurs och miljöns hälsa som tätt sammanlänkade. Bristande djurhållning och trångboddhet ökar risken för sjukdomsspridning och framtida pandemier, medan den omfattande användningen av antibiotika leder till ökad resistens, ett direkt hot mot folkhälsan och i längden den ekonomiska stabiliteten. För att hantera dessa risker behöver vi en snabbare och mer omfattande översyn av EU:s djurskyddslagstiftning, något Sverige borde vara drivande i.

För det tredje är det inte bara organisationer som WHO som ser vikten av att förändra djurhållningen, utan det folkliga engagemanget för djurskydd är massivt. Över 1,4 miljoner EU-medborgare krävde ett förbud mot burhållning och en miljon stöttade Fur Free Europe-initiativet för att stoppa pälsfarmning. Trots detta fortsätter EU att förhala besluten.

Sverige har en unik möjlighet att leda vägen och driva en förändring som gynnar både djurvälfärden, den globala säkerheten och vår egen ekonomi. Det vore tjänstefel av Sverige att inte samordna en koalition med de EU-länder som vill se en snabbare och mer ambitiös reform. Vi bör aktivt lyfta dessa frågor i ministermöten och kräva konkreta åtgärder och tidsramar för implementeringen. Sverige bör också driva på för att dessa förbud inkluderas i EU:s arbetsprogram för 2025 och 2026.

Vi kan inte längre låta EU:s långsamma byråkratiska processer få vara en ursäkt till att inget händer. För varje dag som går föds nya djur in i ett system som inte uppfyller grundläggande etiska krav. Detta är ett svek mot både djuren och oss själva.