Det är inte valet av byggmaterial som i första hand avgör hållbarheten, skriver Robin Rushdi Al-sálehi. Det viktiga är att materialet återvinns, och att man inte river i onödan.
DEBATT. I Svenska Dagbladet har en debatt förts kring hållbarheten i olika materialval de senaste veckorna. En debatt som framställs i onödig polemik när det självklara svaret är detta: Både tegel och trä kan hålla i flera hundra år, om inte tusentals – exempel finns en googling bort.
Det handlar alltså inte om byggmaterial, som verkar kidnappa branschens medvetande kring vad som är klimatsmart eller inte. Att stirra sig blind på utsläppen från framställningen olika material ger oss bara en tredjedel av sanningen. Den andra tredjedelen handlar om hur resurserna till byggmaterialen exploateras och dess konsekvenser på människor, djur och natur i när och fjärran, vilket majoriteten av leverantörerna och entreprenörer inte ens har koll på. Den sista tredjedelen är den enorma elefanten i rummet – att material rivs ut och slängs nedströms under byggnadens medvetet förkortade livslängd.
Som Catarina Holmström, vd på Tegelmästaren, skriver i sin debattartikel i SvD finns det inget nationellt register över rivningslov i Sverige, trots att det ges ut rivningslov på rullande band. I dag är det nämligen i princip en rättighet enligt Plan- och bygglagen (PBL) att få riva. Inte ens kulturmärkta byggnader slipper undan rivningskulan, och enligt en undersökning som SvD publicerade 2015 revs över 100 K-märkta hus mellan 2005 och 2015, bara i Stockholm. I ett examensarbete som nyligen kom ut från Lunds tekniska högskola har Maja Claesson gjort en ansats att identifiera rivningslov de senaste 10 åren (2015–2025) och kommit fram till att 1 969 rivningslov beviljats i Stockholms ärendehanteringssystem, varav det i 223 fall inte går att utläsa vad rivningen avser. I hennes efterforskning fanns 50 procent av alla rivningar av större kontorsbyggnader (över 5 000 kvm) bland dessa ”odefinierade” rivningslov, och man kan undra om det är något byggherrar vill dölja.
Byggmaterial rivs, demoleras och deponeras för att det tillåts och dessutom uppmuntras juridiskt, bokföringstekniskt och därmed ekonomiskt. Någon tjänar ju pengar på slit- och slängsamhället, bland annat byggmaterialindustrin, men särskilt fastighetsägare, som kan genomföra extrema hyreshöjningar. Vi ser det i bostadsrätter och småhus som lyxrenoveras. Vi ser det i enorm skala hos diverse kortsiktiga bostadsbolag som konceptrenoverar lägenheter för att kunna chockhöja hyror i lägenheter. Vi ser det i rivningen av Passagehuset (Hästen 21) vid NK i Stockholm – 30 000 kvm som revs för att 36 000 kvm kunde byggas på samma plats med en högre marknadshyra på över 12 000 kr/kvm/år. En rekordhög hyra.
För att bryta trenden där bygg- och fastighetsbranschen river för att bygga och bygger för att riva behöver dessa fem punkter diskuteras:
1) Låt inte byggmaterialfrågan överskugga det faktum att nybyggnation är extremt ohållbart, särskilt om det förekommer av en rivning. Kommuner behöver införa rivningsförbud i detaljplaner och områdesbestämmelser där rivningshotade byggnader finns.
2) Ska en byggnad mot all förmodan rivas, måste den lagstadgade Kontrollplanen från 2020 följas och standardiseras. En kontrollplan där rivaren ska upprätta en redogörelse över vilka byggprodukter som kan återanvändas och hur det som rivs ska tas omhand vid en rivning.
3) Rivningsloven borde bytas ut mot demonteringslov. Det som ”rivs” ska inte demoleras till grus och skrot i första taget, utan krav på demontering och därmed återbruk måste ligga till grund för varje godkänd rivning. Om byggmaterial är oönskat på ett ställe, ska det ges en andra chans hos någon annan som önskar köpa återbrukat byggmaterial. En marknad som växer explosionsartat just nu.
4) Inför ett producentansvar för byggmaterialtillverkare som får ett ansvar för att återta byggprodukter och därmed tvingas till att producera byggprodukter med lång livslängd, demonterbarhet och cirkularitet. Enbart 2 procent av 14,3 miljoner ton rivningsavfall materialåtervinns i dag – något som Boverket dessutom anser bör utredas.
5) Göra om rot-avdraget till ett ”grönt rot-avdrag”, som ska vara öronmärkt till underhållsarbete där återbruk, återanvändning och bevarande premieras, framför att hela fönster, kök eller badrum byts ut för att entreprenörer har dolda rabatter och kickbacks på material de köper in.
Det sägs att byggbranschen är en motor i samhället och då bör motorn konverteras från smutsig fossilt bränsle till förnyelsebar biogas. Byggbranschen måste sluta slita, riva och slänga framtidens byggnader och istället underhålla dem i all evighet. Den byggnad som måste tas ner, ska bli behandlad varsamt så att byggmaterialet får ett nytt liv.
Då borde alla byggmaterialleverantörer bli glada.
