Det är svårt att sätta ord på det fruktansvärda som den israeliska regeringen nu genomför mot Gazas folk. Bombningarna av sjukhus och skolor, barnens hålögda blickar, svälten som vapen och nu ockupation av hela Gaza stad. ”Jag blir så jävla förbannad, men vad kan man göra?” Orden från min vän liknar det jag hört många gånger tidigare, inklusive mina egna tankar. Vrede kombinerad med vanmakt.
Handling är ofta förknippat med en uppfattning om måluppnående. Ser en lösning ut att finnas inom räckhåll skrider man lätt till verket, men är dörren helt stängd ids man helt enkelt inte. Israel har länge kunnat få agera som de vill i kraft av att det var de som blev attackerade den 7 oktober. Men under en sommar av orkestrerad svält och IDF:s prickskjutningar av människor i matköer har narrativet förändrats. Alla ser med egna ögon att det nu är Israel som utsätter andra för ett folkmord.
Alla krig kommer förr eller senare till en tidpunkt där den inhemska eller internationella opinionen tycker att måttet är rågat. Vi såg det i Vietnam, Rysslands krig i Afghanistan och USA:s i Irak, för att nämna några exempel.
Jag föddes mitt under brinnande Vietnamkrig. Från början kunde USA bedriva kriget utan större protester. Indokina var långt borta och informationen därifrån var sparsmakad. Men när massakrer och urskillningslösa bombningar avslöjades växte motståndet lavinartat. Massakern vid byn Son My 1968 då över 500 civila kallblodigt sköts ihjäl blev en sådan vändpunkt.
Nu står vi inför Gazakrigets Son My. På bara några veckor har saker hänt som tidigare hade varit omöjliga att tänka sig. Vår egen regering driver nu att handelsavtalet med Israel ska hävas, länder som Storbritannien och Frankrike kommer att erkänna Palestina som stat, i Israel har den kritiska opinionen trängt sig långt upp i militärledningen och nu stoppar till och med Tyskland vapenleveranserna till Israel.
Netanyahu, Smotrich och Trump vill inget hellre än att den knutna näven i fickan ska förbli där den är; i fickan. Men vänder vi frustrationen till handling kommer kriget inte kunna fortsätta. Utan handelsavtal står hyllorna snart tomma i Tel Avivs affärer. Utan vapen kan Netanyahu inte längre kriga. Utan allierade blir Israel en paria, som Nordkorea och Belarus.
I år är det exakt 50 år sedan Vietnamkriget tog slut. Ett av världens fattigaste länder sparkade ut anfallaren, det militärt superöverlägsna USA. Nu har vändpunkten kommit även till detta krig. Det är dags för handling, som Valdemar Möller skrev i Syre. Ja, nu är helt rätt läge för att sätta ytterligare press på vår regering, på EU och ytterst Israel.
Gazakrigets Son My är här. Låt oss utnyttja det och få ett slut på Israels krig. Sedan ska vi se till att Netanyahu och hans anhang hamnar i lämplig domstol.
Way Out West – som inte föll för påtryckningar att stoppa bandet Kneecap.
Ebba Busch – en patetisk clown som snart åker ur riksdagen.
