Världens länder diskuterar nu vad som ofta lyfts som den allvarligaste krisen mänskligheten har att möta – klimatförändringarna. En kris som nästlar sig in i alla andra utmaningar, så som svält, konflikter och ohälsa. Men vad skulle en framgång för COP30-mötet egentligen innebära?
I maj 1992 klubbades klimatkonventionen UNFCCC i Brasiliens näst största stad, Rio de Janeiro, med syftet att begränsa klimatförändringarna. I december 2015 kom länderna också överens om ett avtal i Paris som innebar att de förband sig till att begränsa uppvärmningen till en bra bit under två grader och sträva mot 1,5 grader, jämfört med den förindustriella perioden. Nu möts länderna i Belém, vid Amazonas mynning, för den 30:e gången inom ramen för klimatkonventionen för fortsatta förhandlingar om hur vi ska möta klimatförändringarna.
Enligt Parisavtalet ska ländernas bidrag till de globala målen förnyas var femte år – och årets COP är ett möte då nya planer ska presenteras. Men redan på förhand står det klart att de är otillräckliga för att nå de globala målen. Istället går världen mot 2,3-2,5 grader om alla löften i planerna skulle förverkligas, enligt en granskning som Unep gjort av de planer som kommit in i september. Sedan dess har bland annat EU:s klimatplan lämnats in – men har fått kritik för att inte ligga i linje med Parisavtalet. Så hur skulle ett framgångsrikt COP se ut?
– För Sverige är det centralt att mötet landar i ett resultat som innehåller en process framåt för att stödja varandra i att lyckas brygga gapet mellan ländernas nuvarande klimatplaner och Parisavtalet. Vi måste hålla fast vid att världen ska ställa om bort från de fossila bränslena och det kräver mer än ländernas nuvarande planer. Därför måste avtalet spegla detta och möjliggöra en utveckling i linje med Parisavtalets målsättningar, skriver Sveriges klimat och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) som svar på en enkät som Syre skickat ut under måndagen.
Åsa Romson: ”Måste hantera gapet”
David Newell, en av förhandlarna i Sveriges delegation, lyfter en teknisk fråga som länderna behöver komma överens om för att underlätta den utsläppshandel som ska ske inom ramen för Parisavtalets artikel 6. Det vill säga den handel med internationella utsläppskrediter som bland annat kommer vara en viktig del av EU:s 2040-mål. Han hoppas att länderna kommer överens om att överföra de återstående medel som finns i CDM (en tidigare utsläppshandel) till artikel 6 (den som ska ske inom Parisavtalet) ”då artikel 6 behöver medel för att drivas av UNFCCC framöver”.
Åsa Romson, tidigare svensk miljöminister för Miljöpartiet, som var med när Parisavtalet klubbades 2015, hoppas att länderna ska inspireras att överimplementera de klimatplaner som nu lämnats in.
– Alla kommer att peka på att det finns ett gap – men att man adresserar det. Det finns processer, men de måste aktiveras inom Parisavtalet för att hantera det här gapet.
”Konkreta och starka beslut”
Markku Rummukainen, klimatolog som deltagit som expert i den svenska delegationen under flera COP-möten, är inne på samma spår.
– Förhandlingarna är en process och framsteg behövs om flera frågor. Särskilt viktigt just nu vore ändå konkreta och starka beslut som leder till att takten av utsläppsminskning och andra klimatåtgärder ökar. Det förutsätter dock att länderna både tillsammans och var för sig kan tänka sig göra mer, skriver han.
”Ett nytt förhandlingsmandat behövs”
Mathias Fridahl, ledamot i klimatpolitiska rådet och klimatpolitisk forskare vid Linköpings universitet, skriver att han framförallt skulle vilja framföra två resultat. Det första är att förhandlingarna om ”unilaterala åtgärder”, som i praktiken handlar om EU:s koldioxidtullar och lagstiftning för att förhindra avskogning, inte försvårar för länder eller regioner som vill ta klimatledarskap.
– Handelsrelaterade instrument som koldioxidtullar är mycket viktiga för klimatpolitiken i tider av geopolitisk konflikt, skriver han.
Det andra resultatet han skulle vilja se, är att den formella processen mäktar med att koppla tillbaka till verkligheten, att Belém markerar startpunkten för ärliga diskussioner om hur Parisavtalets femåriga ambitionscykler kan stärkas innan nästa globala översyn 2028. Det vill säga den mekanism inom Parisavtalet vars syfte är att utvärdera ländernas gemensamma ansträngningar för att se om de är på väg att nå Parisavtalets långsiktiga mål.
– Det är alldeles uppenbart att Parisavtalets maskineri inte levererar i tillräckligt snabb takt. Ett nytt förhandlingsmandat behövs med sikte på att stärka kopplingen mellan det långsiktiga temperaturmålet och ländernas klimatlöften”.
”Sanningens COP”
I samband med att COP öppnade under måndagen lyfte Brasiliens president Lula att klimatkonventionen nu återvänder till sitt hemland, för att ”återfå den entusiasm och det engagemang som drev hennes födelse”. Han pekade samtidigt på att ”vi rör oss i rätt riktning men i fel hastighet” och att ”klimatförändringarna är en tragedi i samtiden”.
– Från torka och bränder i Afrika och Europa till översvämningar i Sydamerika och Sydostasien sprider stigande globala temperaturer smärta och lidande, särskilt bland de mest utsatta befolkningarna.
Själv har han mött hård kritik för att, strax före mötet, gett grönt ljus till oljeutvinning i Amazonasdeltat. Men vad som blir mötets arv är ännu oskrivet.
– COP30 kommer att bli sanningens COP, fortsatte Lula.
