Morden i Örebro begicks med jaktvapen, liksom flera tidigare mord. Det är inga undantag, men Svenska Jägarförbundet vill ändå att det ska gå snabbare och enklare att få vapenlicens. De borde ta sitt ansvar, skriver Lo Bjerregård.
DEBATT. Dagarna efter att 10 människor mördats på en skola i Örebro tittade jag mycket på tv och lyssnade på radion. Jag undvek bilder från händelsen i den mån jag kunde men följde berättelser och samtal. Till tv-programmet Go’kväll var en präst inbjuden för att samtala om sorg. Han, likt många andra i media, talade om hur ensamma människor behöver fångas upp genom socialt engagemang.
Amen på det – men sen började jag tvivla. Hade jag verkligen velat knacka på hos personen med fyra jaktvapen i garderoben för att fråga om han kände sig ensam och ville ta en kaffe? Var han verkligen ensam eller hade han en hel rörelse bakom sig som redan givit honom allt stöd han ville ha? Skulle det över huvud taget ha funnits ett intresse av att fika med mig när hans ultimata handling planerades?
Jag funderade vidare på om mitt och prästens gemensamma amen var ett uttryck för naivitet inför vissa människors njutning snarare än desperation och nöd. Ett minne dyker osökt upp från när politikern Ebba Busch skadesköt en dovkalv. Hon hade drömt att få göra det. Att få träffa någon annan med skotten från sitt jaktvapen. Se den andra stappla och falla. Känna glädjen över sitt verk i en gemenskap och ett högre syfte.
Djurrättsaktivister får normalt sett klä skott för mycket som stör. Är djurrättsaktivisten degraderad kan insikter förminskas samtidigt som den låga statusen kan utnyttjas för egna syften. Debatter på ämnet glädjedödare förs kontinuerligt i Svenska Jägarförbundets tidskrift Svensk jakt, men där försvaras Sveriges legala vapenägare inte bara mot sentimentala aktivister utan också mot tröga poliser och trolösa politiker. Problemet anses vara att det är för knöligt för invånare i ett av världens vapentätaste land att få vapenlicens. Vanliga hederliga hobbyjägare ska under inga omständigheter behöva utsättas för långa väntetider.
Jägare är inte bara offer för aktivister, myndigheter, politiker och björnar utan måste också lida för kriminella gängs handlingar, trots att jägare och kriminella inte bär samma slags vapen. Kriminellas vapen är smutsiga. Jaktvapnet är heligt. Svenska Jägareförbundets generalsekreterare Carl-Johan Djurstedt Holm använder iskall matematik för att belysa frågan, ”om vi sätter det i perspektiv så dödades det fler i skjutningar med illegala vapen förra året. Vi kommer snart att ha passerat siffrorna från Örebro med illegala vapen i år” (i Svensk jakt, publicerad 7 februari 2025). Att många dödas med illegala vapen sänker däremot inte antalet som dödats med jaktvapen.
Summan verkar ha blivit de så kallade undantagsfallen. Det heliga vapnet har olyckligt lyfts av någon som blev arg på sin partner eller granne. Olyckliga undantagsfall kan också innefatta hundar, hästar i hage eller en man som tittat ut genom sitt fönster. I min barndom hängde hagelgevären på väggen säkrade med ett hänglås, men de vuxnas gömma nyckel-lek var en spännande och enkel utmaning. I dag gäller det att hitta skåpkoden. Retorik som byggt på att Sverige är tryggare än andra länder har länge gjort tvivlares kritik barnsligt ödesmättad. Nu finns bara legaliteten kvar.
Till sist kom alla frågorna. Hur kunde det hända? Vilka bär ansvaret och hur ska vi undvika att det händer igen? En tanke är att vapenförespråkare som ser sig själva som offer i stort och smått verkar helt blinda för sin egen destruktivitet. När det kommer till vapen ska tröga processer och registrering inte hej vilt kallas för systemfel. Det är ansvarslöst, för att inte säga oheligt, att Svenska Jägarförbundets generalsekreterare vägrar erkänna organisationens påverkan på politiken angående Sveriges vapenlagar. Det som gjort ett samhällsproblem till ett jaktproblem.
Jag efterfrågar ett kritiskt samtal om det normala/naturliga med vapen i svenska hem, men fikar helst med folk som inte njuter av att skjuta andra. Svenska Jägarförbundet debatterar vitt och brett som offer men har beröringsskräck när det kommer till att ta ansvar. Låt oss därför hålla debatten vid liv och känna att det är okej att göra kopplingar till våld just därför att jägarkåren är en del av dagens samhälle. Legalt våld i hobbysyfte utan samtycke förtjänar att problematiseras ett par varv till. Lust och njutning på andras uppenbara bekostnad borde ge dålig eftersmak. I dag är det påståenden om undantag och olycka som visar på tröghet, jaktvapen används utan tvekan i handlingar som begås med berått mod. Jaktvapen skapas för att döda och skänker vissa glädje, andra sorg. Jag tror att Svenska Jägarförbundet behöver prata om det här, prästen.
