Många som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) kommer i kontakt med medveten närvaro, även kallad mindfulness, via vården. Men det behövs mer kunskap om behoven hos människor med NPF för att det ska fungera för dem, skriver Nicole Wolpher.
DEBATT. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, såsom adhd och autism, beror på att hjärnan fungerar och arbetar på ett annorlunda sätt än hos normen. Att navigera vardagslivet med ett normbrytande funktionssätt kräver ofta stora ansträngningar, och inte sällan är det sådant som normativt ses som enkelt som utgör svårigheterna. Detta kan leda till bristande stöd och förståelse från omgivningen, vilket leder till ökad stress för den enskilde.
I takt med att psykisk ohälsa ökar i samhället generellt, och för personer med NPF i synnerhet, erbjuds en uppsjö av stödjande verktyg för att minska stress och uppleva mer balans i vardagslivet. Medveten närvaro är något som man vet, såväl genom forskning som genom erfarenheter i brukarrörelsen, både kan vara en stor utmaning och till stor hjälp för personer med NPF.
Attention Stockholm publicerar nu en rapport baserad på en genomförd webbenkät som samlat in erfarenheter av att utöva medveten närvaro från över 500 personer med NPF. Nästan hälften av respondenterna kom i kontakt med medveten närvaro via vården, men samtidigt uppgav dessa respontender att de största utmaningarna de upplevde var att få medveten närvaro att fungera för en, och det starkaste önskemålet från denna grupp respondenter var att lära sig mer om hur man kan anpassa medveten närvaro utifrån NPF.
De effekter som medveten närvaro kan ge stämmer väl överens med de utmaningar som personer med NPF ofta beskriver – såsom hög stress, svårighet att reglera sin uppmärksamhet och aktivitetsnivå samt låg självmedkänsla. Det finns därför stor potential för att få god hjälp av medveten närvaro – om man får möjlighet att introduceras för det på ett sätt som är anpassat till ens funktionssätt. Om man däremot introduceras för det på ett sätt som inte är tillgängligt för en riskerar det istället att bidra till negativa effekter samt en upplevlse av misslyckande. En vanligt förekommande upplevelse att ha testat på medveten närvaro gång på gång utan att få rätt anpassningar, tills individen tappar viljan att ge metoden ytterligare ett försök.
Resultaten från Attentions enkät visar att dessa erfarenheter är fördelade över ett brett spektrum – det finns de som upplever en enorm hjälp av medveten närvaro, och de som inte upplever någon hjälpsam effekt. Det senare kan bero på bristen av anpassning utifrån funktionssätt, vilket blir ett slöseri av både samhällsresurser och människors livskvalitet. Medveten närvaro är inte lösningen på allt, för alla eller alltid, men att ge enskilda detta verktyg att själva kunna använda i sin vardag på ett sätt som är möjligt för dem att tillgodogöra sig, är också en hållbar och preventiv satsning för att motverka senare psykisk ohälsa.
Forskning hos Karolinska Institutet har indikerat att medveten närvaro kan hjälpa enskilda med NPF att minska stressymtom och stärka kapaciteten att hantera stress i livet. Det finns stor potential, om rätt anpassningar görs – och stor risk om de inte görs. Inom vården finns idag på olika håll kunskap och metodik för hur medveten närvaro kan anpassas till personer med NPF, och vägledande material kommer att sammanställas i Attentions fortsatta arbete med frågan. Eftersom en så stor andel av målgruppen kommer i kontakt med medveten närvaro via vården, behöver metoden tillgängliggöras för ett neuropsykiatriskt funktionssätt. Detta skulle både gynna den enskilde och samtidigt bidra till en bättre och mer effektiv vård.
