Barnfria är en del av en viktig förändring

Barnafödandet har minskat kraftigt de senaste årtionden i västvärlden, och Sverige är inget undantag. Enligt SCB:s senaste befolkningsstatistik sjönk antalet födda barn per kvinna i Sverige till 1,43 år 2024, vilket inte bara är den lägsta nivån på 22 år, utan till och med sedan mätningarna började år 1751. Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att det historiskt minskade barnafödandet (i kombination med en åldrande befolkning) kommer att innebära demografiska utmaningar på längre sikt. Han har därför tillsatt en statlig utredning för att undersöka orsakerna till att allt fler väljer att avstå från att skaffa barn.

Det snabbt fallande födelsetalet har blivit något av en ideologiskt laddad fråga som engagerar både till vänster och höger. Vänsterpartiets EU-parlamentariker Jonas Sjöstedt skriver: ”För mig hänger viljan att skaffa barn samman med framtidstro och trygghet”, och påpekar vikten av en god välfärd, i form av säkra anställningar och prisvärda bra bostäder, som förutsättning för att kunna driva en barnvänlig politik. Högerekonomen John Norell argumenterar bland annat för att det minskade barnafödandet i förlängningen utgör ett hot mot idén om den liberala demokratin. Han skriver: ”Om inga barn föds, försvinner inte bara samhället – utan också de värden det bygger på. Fria samhällen är inte ett naturtillstånd. De är historiskt sett ett undantag. De måste försvaras, vårdas – och fortplantas”.

När jag läser Sjöstedts och Norells texter undrar jag hur de betraktar oss som är frivilligt barnfria? Är vi egoistiska och ansvarslösa som inte tänker på vare sig välfärdssamhällets ekonomiska framtid eller den liberala demokratins värden, när vi gjort ett aktivt val att inte skaffa barn? Och dessutom: Har barn inget egenvärde? Ska ungar komma till världen enkom för nationens skull? 

Själv njuter jag för fullt av barnfriheten. Jag kan alltid sova ut under min ledighet, dricka vin när jag vill och ägna tid åt mina fritidsintressen utan att ha dåligt samvete. Jag känner en stor ekonomisk frihet och lever efter egna behov och önskemål. 

Personligen tycker jag att barnfrihet snarare borde ses som en viktig förändringsprocess i samhällsutvecklingen där vi får en mer nyanserad syn på meningen med livet, där vi rör oss bort från idén att människans syfte enbart är att reproducera sig. Om inget annat tyder det på en ökad medvetenhet och större allmän reflektion där livets värde inte bara mäts i biologiska termer. Hos tidigare generationer under efterkrigstiden förväntades man bilda kärnfamilj, men i dag är det ett val som de flesta kan göra eller avstå. 

Självfallet respekterar jag dem som hyser åsikten att föräldraskap utgör meningen med livet, men då handlar det om meningen med deras liv – inte mitt. Så länge jag kan minnas har jag aldrig någonsin känt barnlängtan. I så fall vill jag hellre ha husdjur. Jag har redan en gosig katt som heter Lucia och kan mycket väl tänka mig att skaffa fler katter framöver.