Karna Rusek är en av de fem från djurrättsgruppen Alla vill leva som stod inför rätta i Skaraborgs tingsrätt den 2 september för att ha befriat ett antal hönor. De är åtalade för olaga intrång och stöld, och det här är Karna Ruseks slutplädering.
DEBATT. Senaste gången jag var i en rättssal åtalad för att ha befriat hönor, hade jag med mig min äldste son som då var sju månader gammal. Han kunde inte komma i dag eftersom universitetet startade för terminen i går. Det har alltså gått ett bra tag sedan jag befriade djur, jag får be om ursäkt för det. Då befriade jag hönor från burar, nu var det från lösdriftssystem. Det var lika illa det.
Min dotter kunde inte heller komma men hon skickar en hälsning: ”Mamma”, sa hon, ”du har inte bara ett udda intresse, det är kriminellt också och jag vet vad mina vänners föräldrar säger om dig, men de får säga vad de vill för jag vet att du gör det här för vår skull också.”
Och det stämmer. Jag är här framför allt för hönornas skull, för dem som inte ser ut exakt som vi, och inte pratar exakt som vi, och därför inte kan föra sin egen talan. Och som är små, och skyddslösa och som vi därför borde skydda, eller lämna helt ifred. Men det gör vi inte, utan vi passar på att utnyttja dem och plåga dem maximalt.
Men jag är också här för mina barns skull. Min största sorg som förälder, det största misstag jag gjort, är att jag tillät ägg- och mejeriindustrin att lura dem. Min yngste son är här i dag – han sitter där – han är 17 år och vet hur det är att bli lurad. Det här är svårt för mig att prata om, det är min största sorg men också min största skam. Ni får tänka på att mina barn växte upp i en miljö där alla utom jag åt djur, där djurförtrycket var norm, där det var svårt för ett barn att vara vegetarian. Så jag berättade inte om korna, inte heller om hönorna.
Så en dag när Joar var 12 år, mötte han mig i hallen när jag kom hem från jobbet. Han visade mig ett filmklipp på sin telefon. Han grät och var väldigt upprörd. ”Mamma”, sa han, ”visste du att hönorna har det så här?” Och jag sa ja, det vet jag, för det var inget märkligt han visade. Det var vanlig svensk äggindustri.
Och han sa: ”Du har lurat mig. Pappa har lurat mig. Lärarna har lurat mig. Fröknarna på förskolan har lurat mig. Tv:n har lurat mig. Jag hade rätt att få veta detta när jag var liten.”
Och sanningen kom med ett högt pris. Joar kunde inte bo kvar hos mig längre. I vår kommun finns det regler som säger att skolbarn måste delta i dödandet av kalvar, hönor och kycklingar genom att äta animalier. Skolmatsalen får inte servera vegansk mat, och det är förbjudet att själv ta med sig vegansk mat. Dödandet av andra djurs ungar är obligatoriskt. Joar vägrade ställa upp på detta efter att han fått reda på sanningen.
Så han fick flytta 60 mil till sin mormor och gå i skola i en kommun som hade lite andra regler.
Jag hoppas att min kommun också ska ändra sina regler. Det hade varit fint om vi hade kunnat slå oss till ro och lita på att de regler och lagar som finns är bra och rättvisa. Men så är det inte. Vi kan inte lita på att det som är enligt reglerna, det som är lagligt just nu, också är det som är rätt.
Slaveriet är ett klassiskt exempel. I dag är det ju ingen av oss härinne som skulle försvara slaveriet, det hade känts väldigt dumt och omoraliskt. Men hade den här rättssalen legat i amerikanska södern för en så där 200 år sedan så hade vi nog sagt att slaveriet är både normalt och nödvändigt. Och i dag är det lagligt och normalt att utnyttja hönor maximalt och sen döda dem på Sveriges största hönsslakteri – Vara västra Food AB. Och 100 miljoner kycklingar, när vi ändå är igång, dödas helt lagligt.
Är det så här vi vill ha det? Vill vi sitta här och försvara lagar som tillåter dessa grymheter mot andra individer, bara för att de är mindre än oss, svagare än oss? Jag vill inte det.
Så nu säger jag som Emmeline Pankhurst, en drivande suffragett i England, sa i en av sina rättegångar 1908: ”We are not here because we are law breakers, we are here in our efforts to become law-makers.”
Och jag är här i dag för att jag vill ha helt andra lagar. Jag vill ha lagar som skyddar liv, även när livet tillhör någon som inte ser ut precis som jag. Jag vill ha lagar som inte gör mord till ett personligt livsstilsval. Jag vill ha lagar som inte tillåter den starke att utnyttja den svaga. Jag vill ha lagar som gör att vi inte behöver lura våra barn.
Jag vill inte ha förbättrade djurskyddslagar, jag vill ha lagar som helt förbjuder slakt.
Och jag lovar er, och jag lovar mina barn, att jag ska fortsätta arbeta för det, så länge och så mycket jag bara orkar. Och om det innebär att mina barn får fortsätta ha en kriminell mamma, så får det vara värt det.
Tack för att ni lyssnat.
