Nationellt centrum för djurvälfärd (Scaw) informerar om att bett och annan tvingande utrustning gör hästarna illa – men varför rekommenderar de inte ryttarna att sluta använda dem? Och varför är det inte förbjudet? skriver Charlotte Wood.
DEBATT. Ridsporten vet mycket väl att den ”traditionella”, tvingande utrustningen bett, sporrar, spön, teknikskydd och alla slags inspänningstyglar orsakar hästen smärta och lidande. Ändå fortsätter djurplågeriet år ut och år in. Som om faktumet att utrustningen används av ”tradition” skulle rättfärdiga själva användandet av den.
I svensk djurskyddslag, paragraf 9 som handlar om förbud mot att aga, skada eller överanstränga djur, står klart och tydligt: ”Utrustning får ej användas på ett sätt som kan orsaka hästen lidande eller skada”.
Men, som föreståndaren för SLU Nationellt centrum för djurvälfärd (Scaw) Lotta Berg skriver i ett mejl till mig, handlar lagstiftning även om hur det som står i lagen efterlevs och kontrolleras, vilket bygger på resurser för både information och kontroll.
Information finns. Gå bara in på SLU (Sveriges lantbruksuniversitet). Läs information om träning och tävling med hästens välfärd i centrum, och se filmer om bett, bettanvändning och belastningsskador i munnen.
Vem vill överhuvudtaget använda bett efter att ha sett dessa filmer? Varför sprids inte denna information av kanaler som har stora möjlighet att enkelt nå ut till mänskligheten? Varför uppmärksammar till exempel inte Tidningen Ridsport detta tillgängliga material?
Varför får inte länsstyrelserna tillräckligt med utbildning och resurser för att kunna kontrollera och stoppa det som med största sannolikhet måste vara ett brott mot djurskyddslagen i ridsporten?
Att Sveriges regering inte ger länsstyrelserna de resurser som behövs för att stoppa det pågående djurplågeriet i ridsporten innebär att man avsäger sig sin skyldighet till ansvar för djurvälfärden. Det säger också mycket om den sittande regeringens brist på etik och moral.
En medarbetare på Djurvälfärdsenheten på Jordbruksverket hävdar i ett mejl till mig att det är varje djurhållares ansvar att hålla sig till djurskyddslagen. Det är också att avsäga sig sin egen skyldighet till ansvar.
Kunskapen finns redan. Jag hänvisar till SLU.s referenser till utbildningsmaterialet Tävling och träning med hästens välfärd i centrum.
Där framgår att hästarna lider och skadas av tvångsutrustningen bett. Trots detta pågår själva lidandet framför våra ögon. På public services SVT visas hästtävlingar där hästarnas tydliga smärt/stress/rädslosignaler sänds ut, samtidigt som aningslösa expertkommentatorer tillåts hylla tävlingsryttarna som ignorerar dessa signaler. De verkar tillhöra en sekt oförmögen att se detta totala maktutövande som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle.
Att som myndighet inte lämna föreskrift om att förbjuda denna uppenbart smärtsamma, skadliga tvångsutrustning är att strunta i ansvar. Det är lätt att strunta i ansvar. Det är lätt att sitta kvar där du är för att du är bekväm där. Det är lätt att ge efter för frestelser och rädsla.
Men att göra rätt är inte att göra det som är lätt.
Ridsportens stora livslögn är lögnen om deras egen förträfflighet i hästhantering. De verkar leva i ett parallellt universum med helt annorlunda naturlagar.
I ridsportens parallella universum är det fullt möjligt att kontrollera hästar genom att stoppa tvingande, enligt forskning smärtsam och skadlig utrustning i hästens känsliga mun (som till råga på allt inte har plats för bettet så det trycker på känslig vävnad och ger upphov till obehag och smärta) och genom magi förvandla detta djurplågeri till någon slags trivsel och glädje för hästen. Utövarna av ridsporten tror sig kunna använda utrustning som ger upphov till smärta och obehag, och trolla bort faktumet att den ger upphov till smärta och obehag.
De verkar tro att det existerar någon ”korrekt” användning av utrustning som utgör ett obehag och ett tryck på känsliga vävnader.
Varför vågar ingen forskare på Nationellt centrum för djurvälfärd upplysa om att tvångsutrustningen bett i sig är direkt olämplig och är direkt förknippad med en nedsatt välfärd för hästen?
Det är för mig obegripligt varför Scaw ens fortsätter att informera hur en korrekt användning av direkt olämplig utrustning skulle gå till. Varför Scaw, efter upplysningen om hur obehagligt bettet upplevs av hästen, behöver tillägga att de inte menar att alla borde avstå från att använda bett. Är det ett centrum för bra djurvälfärd eller ett centrum för dålig Djurvälfärd?
I Scaw:s utbildande filmer upplyses att grundprincipen för utrustning är att den ska ligga an och skapa stabilitet och inga förhöjda punkttryck.
Man tillhandahåller budskapet från ISES (International society for equine science) att det ger orättvisa fördelar för den som bygger sina träningsmetoder på tvång jämfört med den som använder etiska träningsmetoder.
Bett är tvingande utrustning. Kommunikationen med hästen sker genom ett tryck från bettet. Alltså avviker bettet från grundprincipen för all utrustning.
Först informerar man om hur obehagligt det är för hästen med ett bett i munnen. Man får även betänka att bettet avviker från själva grundprincipen för utrustning – och sen avråder man inte från att använda det. Vad är det som pågår?!
Det är livslögnen: Att det går att använda direkt olämplig utrustning på ett korrekt sätt.
Snälla myndighet med makt att ändra ridsportsystemet i grunden, det är dags att ta ansvar för hästvälfärden genom att förbjuda direkt olämplig utrustning som inte går att använda på ett korrekt sätt. Tradition och magiskt tänkande kan inte få stoppa detta system från utveckling mot ett etiskt system med djurens välfärd i centrum.
Bilden är utbytt den 10 november klockan 12.20, för att en person som syntes på den tidigare bilden inte ska kopplas till djurplågeri. /Syre
