Jag sa att Israel inlett ett folkmord den 8 oktober 2023. Jag hade fel.
Folkmord sker inte över en natt. Och det sker aldrig på grund av en enda order eller en enda makthavare, oavsett hur ond. Det börjar långt tidigare.
Folkmordet började när Israel återigen inledde ett storskaligt dödande av palestinier – men den här gången utan att USA eller EU ens försökte stoppa dem. Bombmattorna över sjukhus, skolor och flyktingläger var inte isolerade brott. Det var fullbordandet av ett mönster.
Folkmord är en process. Jag visste det. Jag hade fått undervisningen. Jag kunde Genocide Watchs tio steg: klassificering, symbolisering, diskriminering, avhumanisering, organisering, polarisering, förberedelse, förföljelse, utrotning och förnekelse. Redan före den 7 oktober borde vi ha sett att minst nio av stegen var på plats. Men jag sa inget. Vi sa inget. För vi hade lärt oss att de orden – folkmord, getto, koncentrationsläger, raslagar – inte får användas om det som händer nu. De är reserverade. För historien.
Men historien upprepar sig inte. Den fortsätter. Folkmordet på urfolken i Amerika, som formade den västerländska idén om vilka liv som räknas. Kolonialismens folkmord, vars logik ännu styr världens ordning. Förintelsen. Alla följer samma mönster: vissa människor är så lite värda att andra anses ha rätt att ta deras plats. Gaza är inget undantag.
Nu, när Gaza raserats, när barn förlorat sina kroppar, sina familjer, sina framtider – börjar fler använda ordet folkmord. Det är bra och nödvändigt. Men det är också för sent. Nu är hundratusentals människor döda eller skadade för livet. En generation barn har förlorat allt.
För förnekelse sker inte bara i efterhand. Det är ett av folkmordets steg. Att tiga när man borde tala, att vänta in domen, att kräva juridisk prövning medan kroppar begravs i massgravar – det är att delta. Och i Sverige har det varit intensivt. Människor har blivit av med sina jobb och plattformar.
Civilsamhällesorganisationer har stängts ner och ute. Röst efter röst har försvunnit.
Denna förnekelse gör det nu möjligt att rikta hela ansvaret mot en enda person. Nu vill USA byta ut Netanyahu, och plötsligt låtsas många att han ensam bär skulden – även de som i två år tystat Palestinarörelsen och försvarat Israels propaganda. De som rensade plattformar och attackerade varje kritik säger nu att de ”aldrig” stod bakom honom. Historien skrivs om – som om en syndabock vore nog.
Men utan dem som möjliggjorde Netanyahu hade han aldrig kunnat göra detta. Han är en produkt av vår tystnad, vår normalisering, vår repression. Ett folkmord är aldrig en enmanshandling. Det kräver medlöpare.
Att byta ut honom är inte nog. För det är ett systemfel. Och vi är en del av det. Jag är en del av det. Jag borde ha sagt något tidigare. Decennier tidigare.
Vi kan inte ändra det vi inte gjorde, men vi kan erkänna det. Och med det börja stoppa en fortsättning, det som nu inleds på Västbanken, i Sudan, i Yemen. Och vi kan berätta.
Inte sagan om en ond man eller ett ensamt utvalt offer, utan sanningen: att folkmord sker när vissa liv anses utbytbara.
Greta Thunberg och Freedom flotilla som står upp för internationella lagar när regeringar sviker.
Att folkmordet på palestinier fortfarande ofta beskrivs som ”krig”.
