De fattigaste halkar efter resten av befolkningen. Det är oroväckande, skriver tre ekonomiforskare på DN Debatt.
Inkomströrligheten i Sverige har minskat de senaste åren, visar en ny rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO), en kommitté under Finansdepartementet.
”Ginikoefficienten, som ofta används för att beskriva ojämlikheten i inkomstfördelningen, ökade särskilt snabbt i Sverige under 1990-talet – även jämfört med andra OECD-länder”, skriver Andreas Bergh, välfärdsforskare vid Institutet för näringslivsforskning (IFN), Åsa Hansson, docent i nationalekonomi, och Joakim Wernberg, forskare och doktor i ekonomisk geografi – alla tre författare till ESO-rapporten.
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) är en oberoende forskargrupp under Finansdepartementet som gör studier och analyser för att ge underlag till ekonomiska och finanspolitiska beslut i Sverige.
Wikipedia (sv).Långvarigt låg inkomst är ett växande problem
ESO har följt svenskarnas inkomster under 30 år, mellan 1991 och 2021. Forskarna delar in befolkningen i tio grupper baserat på disponibel inkomst. Rapporten visar att under 1990-talet kunde sex av tio personer som låg längst ner i inkomstskalan ta sig uppåt inom fem år. Mellan 2006 och 2011 var rörligheten som högst. Men sedan 2011 har utvecklingen bromsat in och allt fler fastnade i långvariga låga inkomster. Detta trots en omfattande invandring under 2010-talet som borde minskat andelen med långvarigt låg inkomst eftersom nyanlända brukar röra sig uppåt på arbetsmarknaden över tid. Istället har låginkomstpersistensen – alltså hur många som fastnar i låga inkomster under flera år – ändå ökat.
I dag återfinns fler än tidigare bland de 10 procent som har lägsta inkomster år efter år.
“Vi är ännu inte tillbaka på nivåerna från det tidiga 1990-talet, men om trenden fortsätter är det bara en tidsfråga”, skriver forskarna.
Mönstret är tydligt även på toppen av inkomstskalan: många av de som tjänar mest behåller sina positioner år efter år, även om ”toppens” rörlighet har ökat något sedan finanskrisen och pandemin.
”När vi följer individers inkomster över tid ser vi alltså andra mönster i inkomstfördelningen än när den studeras med hjälp av ginikoefficienten och andra mått som bara beskriver spridningen ett visst år.” – ur debattartikel i Dagens nyheter.
Forskarna uppmanar politiker och myndigheter att börja använda mått som beskriver hur länge människor har låga inkomster och hur vanligt det är att ta sig uppåt. De menar att vanliga mått på inkomstskillnader, som ginikoefficienten, inte ger hela bilden — att statistiken bara visar på skillnaderna vid ett visst tillfälle och fångar inte att allt fler fastnar i långvarigt låg inkomst.
”Vi hoppas därför att politiker, myndigheter och opinionsbildare i allmänhet i framtiden väljer att använda sig mer av de mått vi studerar i denna rapport. Mått som säger något om hur länge människor har låga inkomster och hur vanligt det är att röra sig från låga till höga inkomster borde rutinmässigt användas av exempelvis finansdepartementet för att beskriva hur inkomstfördelningen utvecklas i Sverige” asvlutar forskarna debattartikeln.
