Skogsutredningens förslag leder till att långsiktig förvaltning av en naturresurs byts mot kortsiktig råvaruproduktion, skriver Emil Siekkinen. Dessutom minskar insynen om skogsindustrin ska utöva mer egenkontroll.
DEBATT. Jordmånen är skogens fundament. Jorden består av svamptrådar, mikrober, mull, vatten, luft, smådjur som ger jorden struktur, och byggs mödosamt upp och gör det möjligt för skogarna att binda kol, absorbera vatten, och se till att näring cirkulerar. Utan en frisk jordmån blir varje skog tids nog en bräcklig trädåker. När politiken önskar se ökad tillväxt och mer biomassa utan att samtidigt säkra jordmånens hälsa, byggs en skogspolitik på kvicksand.
Därför oroar regeringens skogsutredning, vars budskap är tydligt: Sverige ska öka tillväxten och tillgången på biomassa för att bidra till klimatomställning och tillväxt. Men i praktiken tycks många av förslagen — mer uttag av avverkningsrester, förenklingar i tillsyn och öppningar för åtgärder som gödsling och plantering av främmande trädslag — vara verktyg för att maximera kortsiktig ekonomisk tillväxt. Det är riskfyllt, och ingenstans tas i tillräcklig grad hänsyn till vad som händer i jorden under träden.
Själva jordmånen är av betydelse eftersom det mesta av skogens kol lagras i marken. Intensivt skogsbruk med korta omlopp, uttag av topp- och rotrester, och ökad markberedning minskar markens organiska material, reducerar mängden virus, bakterier, svampar, protozoer, nematoder, och insekter. och därmed försämras jordmånens kapacitet att fungera som långsiktig kolsänka.
En verklig skog är självgödslande, men utredningen förespråkar gödsling av skogsmark, med argumentet att produktionen och kolinlagringen då kan öka. Kvävegödsling kan ge tillväxt men effekten är kortvarig. Efter ett årtionde syns ofta ingen skillnad jämfört med ogödslad mark – näringen har urlakats, transporterats djupare i jordlagren, eller frigjorts som koldioxid. Utredningen nämner visserligen risker som kväveläckage och ekologiska sidoeffekter, men föreslår ändå att gödslingen ska underlättas.
Ett av de mest oroande spåren i utredningen är att överväga ersättning av dagens avverkningsanmälan och samrådsplikt med system som i större utsträckning bygger på egenkontroll. Detta kan komma att minska insynen i skogsindustrins verksamhet, vilket gör det ännu svårare för myndigheter och samhället i stort att upptäcka ingrepp i känsliga livsmiljöer i tid.
Samtidigt föreslås att skogspolitiken ska bli mer aktiv i EU-sammanhang och att Sveriges rapportering ska vara jämförbar och samstämmig. Det i sig är rimligt, men vem ska styra dessa beräkningar? När industriägda och -initierade modeller erbjuds som måttstock för eftersträvad klimatnytta ökar risken för att politiken bygger sina bedömningar på intressebaserade antaganden. Som andra konstaterat kan utredningen bli ett beställningsjobb åt skogsindustrin. Myndigheternas rapportering måste vila på oberoende vetenskap, inte på industrins förenklade modeller.
Utredningen föreslår också att man ska effektivisera miljömålsarbetet och se över hur indikatorer och uppföljning fungerar. Problem uppstår om använda indikatorer tonar ned försämringar eller om förändrade mätmetoder föredras då de ger möjlighet att dölja en negativ utveckling. När Skogsstyrelsen redan rapporterar att miljömålet Levande skogar utvecklas negativt, måste svaret vara fler verkningsfulla åtgärder.
Det finns bättre sätt — praktiska, vetenskapliga, och demokratiska:
- Inför obligatoriska jordhälsobedömningar före större avverkningar. Bedömningen ska omfatta markkol, humusdjup, jordartsprofil, erosionsrisk, och torvstatus, och avgöra vilka retentioner och omloppstider som krävs.
- Behåll avverkningsanmälan och samråd som grunden i tillsynen. Egenkontroll kan komplettera men aldrig ersätta extern prövning i känsliga områden. Ställ krav på extern revision av egenkontrollen.
- Begränsa uttag av avverkningsrester med tydliga, nationella gränser anpassade efter marktyp. Tillåt askåterföring endast efter analyser och långsiktig uppföljning.
- Gödsling ska bara tillåtas efter strikt, lokal vetenskaplig prövning, med krav på långsiktig ekologisk uppföljning och tydliga gränser där kvävedeposition.
- Nationell rapportering och EU-redovisning måste baseras på oberoende modeller; statliga myndigheter, och offentlig statistik får inte underordnas industrins önskningar.
- Prioritera naturnära skötsel och längre omloppstid. Ekonomiska incitament bör omfatta betalning för ekosystemtjänster: Kolbindning i mark, biologisk mångfald, och vattenreglering. En skogs förmåga att lagra kol kan inte överskattas. De skogsägare som låter sin skog stå bör därför kompenseras för att de bidrar till att mildra den människoorsakade klimatförändringen.
- Integrera viltförvaltning i skogspolitiken. Svensk rovdjursförvaltning har resulterat i för små rovdjursstammar och därmed för stora klövdjurspopulationer. Det resulterar i omfattande betesskador vilket innebär att träd binder mindre kol än de skulle kunna. Större rovdjurspopulationer skulle spela en mätbar roll i klimatarbetet, och gynna skogens tillväxt.
- Samiska rättigheter och rennäring måste vara centrala i alla reformer som påverkar skogslandskapet. Förslag som underlättar etablering av främmande arter eller snabba avverkningar riskerar att tränga undan renskötsel och kulturarv.
Regeringens utredning riskerar att byta långsiktig naturresursförvaltning mot kortsiktig råvaruproduktion. I stället måste system som skapar ett hållbart skogsbruk gynnas.
Redan Platon noterade de negativa effekterna av försvunnen jord och skog. Han visste att marken förr kunnat absorbera tunga regn i landet. Men under Platons livstid, när såväl jord som skog var försvunnen på Attika, störtade regnvattnet rakt ut i havet. Och runt om i världen har misskötsel av naturliga system lett till kollapsade samhällen och massflykt. Sverige kan drabbas av samma öde. De i Sverige boende måste själva bestämma sig för att vårda jord och skog om man menar att också kommande släktled långsiktigt ska kunna ägna sig åt skogsbruk.
