Vad är det för samhälle vi utbildar våra elever in i? frågar sig SFI-läraren Fredrik Brehmer. Ett trasigt samhälle, som inte kan lagas med inpasseringssystem och stryptag mot invandringen.
DEBATT. Ett söndertrasat samhälle och rekordfå barnafödslar. Tvivel och oro. En överjäktad arbetsmarknad och ökade klasskillnader. Hänger det möjligen ihop?
Jag har älskat mitt jobb som SFI-lärare i många år. Men jag börjar tvivla. Vad är det jag gör på mitt jobb? Och vad är det som jag och mina kolleger utbildar våra elever till?
Det ekar redan som ett välbekant mantra att dådet i Örebro inte skedde i ett vakuum. Och det är riktigt. Efteråt var det som att samhället stannade upp för ett kort ögonblick. Sorg. Tårar. Nationell samling. Tyst minut.
Nu, några veckor senare, är det som att samhällsdebatten lik förbaskat ränner med gasen i botten käpprätt åt fel håll i alla fall. Hela den svenska befolkningen har undan för undan belagts med ett kollektivt fängelsestraff. Och det mesta tyder tyvärr på att det kommer att bli ännu värre.
Varje litet steg innebär en inskränkning i allas våra fri- och rättigheter och legitimeras av det som kallas ”ökad säkerhet”. Låsta skolor. Ännu mera kameror. Fler poliser. ”Hårdare tag”. Stryptag mot invandringen. ”Det nya normala”?
Tro mig, inget av det där kommer att hjälpa. Allt det där kommer bara att få oss att känna oss ännu räddare. När allt fler delar av samhället stänger in sig ökar avståndet mellan människor, och i takt med det frustrationen, misstänksamheten och rädslan.
Det är nyliberal panikpolitik ut i fingerspetsarna. Kosmetika. Som att försöka stoppa en allvarlig blödning med plåster. Eller som att laga en trasig flygplansvinge med silvertejp.
Olika våldsdåd sker av olika orsaker, men generellt sett finns inga belägg för att sådana strategier skulle minska våldet. Vi behöver mer av tillit och medmänsklighet. Inte mindre.
Inga politiker från den röda mitten och högerut på den politiska skalan vill över huvud taget beröra samhällsproblemens verkliga kärna. Om det är av rädsla eller av dumhet eller bådadera låter jag vara osagt.
Ojämlikheten och klasskillnaderna i samhället som ökat under flera decennier men som fullkomligt börjat galoppera de senaste åren. Är det samband eller slump att våldet har ökat i takt med detta?
Det är ett och ett halvt år kvar till nästa riksdagsval. Jag vill höra politiker som vågar tala om de ökade klyftorna. Jag vill höra politiker som vågar tala om höjda skatter. Jag vill höra politiker som vågar tala om att återta välfärden och grundläggande samhällsfunktioner till vår offentliga sektor.
Jag vill inte höra politiker som bara hafsar fram gratis paniklösningar för att låtsas visa handlingskraft.
Skola, vård, socialtjänst med mera måste fungera. För alla efter behov. VI har inte råd att låta det fortsätta vara lekstuga för marknadsliberaler.
Pengar finns det gott om. Det är bara det att de finns på alldeles fel ställen.
Jag ser framför allt två orsaker till stor del av våldet – jag säger inte allt våld. Dels det ökade utanförskapet, frustrationen, hopplösheten. Dels den havererade välfärden. Det är där vi måste börja om vi ska få ett tryggare samhälle på riktigt. Tro inte att det går att bara göra saker effektivare och skära i kostnader hela tiden. Det är de senaste decenniernas ekonomiska reformer som vi nu ser konsekvenserna av.
Det är här som mitt tvivel och den allmänt ökade stressnivån i samhället kommer in. Det hänger intimt samman med effektiviseringarna och kostnadsbesparingarna. Det är som om vi jobbar mer än någonsin och ändå känner allt fler av oss otillräckliga.
Här finns nämligen också en till myt begraven som politiker till höger och i mitten inte vill att vi ska ifrågasätta. Myten om arbetslinjen. Det är den som får mig att tvivla i mitt arbete som lärare som jag har älskat i så många år.
För vad är det vi utbildar våra elever in i? Jobba, jobba, jobba. Mer åt den som har. Åt den som haver skall varda givet. Vi försöker intala dem att bara du får ett jobb, lilla vän, så blir du integrerad.
Vi intalar våra barn att studera flitigt och sätta upp mål för att förverkliga sina drömmar. Genom arbete. En motsägelse om någon, när man konstaterar att allt fler människor vantrivs på sina jobb. För majoriteten av alla som jobbar blir inte rika. Och än mindre lyckliga.
Det är också här som det rekordlåga barnafödandet kommer in i bilden. För vem vill sätta barn till världen när det är så oroligt som det är i vårt land och på vår jord?
Sverige är alls icke en isolerad del. Men det är inget hinder för att föregå med gott exempel och börja arbetet med att skapa ett medmänskligare samhälle. Och våga stå upp mot strömmen.
Vi lever inte för att jobba. Vi jobbar för att leva.
Jag är inte emot arbete eller att människor arbetar. Det är genom arbete vi bygger vårt samhälle och vår försörjning. Men vi kan och bör göra det själva. Varför ska vi sälja våra liv till kapitalister? Arbetet är ett medel, inte ett mål. Makthavarna har genom propagerandet för arbetslinjen skapat en klyfta i vårt samhälle mellan de som äger och blir allt rikare på människors arbete, och de som inte äger.
Därtill håller arbetslinjen på att förstöra vår natur och vårt klimat.
Vårt samhälle är trasigt och det kommer att ta tid att laga. Även om vi för fram politiker som vågar ta tag i problemens kärna och som vågar göra upp med myterna kommer det att ta år innan vi säkert kan börja se resultat.
Det går mycket snabbare att låsa dörrarna och installera inpasseringssystem på landets skolor. Men det kommer aldrig någonsin att lösa några problem.
