En sak är säker om åren framför oss. Vi kommer behöva hantera ett förändrat klimat. Det kommer påverka allt det som är politikens själva kontinentalplattor: ekonomin, säkerhetspolitiken och livsmedelsförsörjningen. Även om vi lyckas minska utsläppen tillräckligt för att hålla uppvärmningen inom de mest optimistiska prognoserna, vilket inget just nu pekar på, så handlar det om helt nya förutsättningar för våra samhällen.
Det här vet vi. Det här vet du.
Tänk nu att du kandiderar till att bli statsminister för Sverige under de kommande åren. Du företräder ett parti som brukar berömma sig för sin stolta historia i miljöpolitiken: den första FN-konferensen om miljö ordnades av er statsminister, kollektiva investeringar i fjärrvärme och elektricitet har gett en ovanligt koldioxidsnål energimix (i vart fall enligt ert sätt att räkna), ni tror till och med att ni kan visa hur man bryter sambandet mellan växande tillväxt och ökande utsläpp.
Du vill ta över som statsminister efter en katastrof till regering vars största partier innehåller rena förnekare av klimatvetenskapen. Åren som gått har miljöpolitiken slaktats, klimatstyrmedel avskaffats och utsläppsökningen slår rekord.
Nu ska du hålla tal till svenska folket.
Ja, egentligen är det ett tal på din kongress – men du säger att du ser det som ett tal till svenska folket.
När tar du upp klimatfrågan?
Direkt? Efter fem minuter? Efter tio? Femton? Tjugo? Tjugofem? Trettio? Trettiofem? Just i slutet när du talat i 40 minuter?
Om du är Magdalena Andersson så är svaret: inte alls.
Efter hennes tal handlade snacket mest om att Magdalena Andersson tycker att den svenska flaggan hissas på för få torg. Eller om det var någon slags symbol. Hon ville i vart fall visa upp en nypatriotisk socialdemokrati.
Men Rapport frågade varför hon inte nämnde klimatet. Hon hade kunnat svara något pliktskyldigt om miljöproblemens allvar, sagt något om vad hon vill göra om hon blir statsminister, förklarat varför just det här talet handlade om de ämnen hon hade valt.
Men det gjorde hon inte. Istället sa statsministerkandidaten om klimatet att ”nu pratade jag närmare 40 minuter ändå, så hade jag pratat 50 så hade jag fått plats med det också.”
Det går helt i linje med hennes prioriteringar. Jag ordsöker i hennes senaste 1 maj-tal. Inget om klimatet. Året innan nämns klimatet två gånger, men enbart i allmänna uppräkningar med kritik mot regeringen. Mellan talen lägger hon fram budgetmotioner i riksdagen som i princip kopierar Åkessons nedskärningar på miljön och avskaffade miljöskatter.
Förutom sin historia brukar Socialdemokraterna berömma sig för en sak. De är bra på att leda landet i svåra tider.
Magdalena Andersson återknyter till det i slutet av sitt kongresstal. Hon talar om att med henne ska svenskarna få slippa oroa sig över räkningar, till och med kunna unna sig, inte behöva känna att världen blir sämre, tvärtom få göra det bättre för sina barn. Och ”tillsammans med alla andra, få vara med och bidra till någonting större”.
Det är stora löften. Med en statsminister som struntar i klimatet kommer de inte bli verklighet.
Tog nattåget till Leipzig och träffade folkbildare från hela Europa. Blev klokare…
…men också bedrövad. Överallt samma nedskärningar. Hur ska vi kunna lösa nåt om vi slutar tro på människors möjlighet att växa, lära och utvecklas?
