Hon tar några hoppsasteg på stigen i den närmaste rekreationsskogen. Hon har hört någonstans att hoppsande kan användas som övning för att utröna om kroppen ännu hänger med och skogen klarar hon sig inte utan.
Samma morgon streamade hon till sig sista avsnittet av julkalendern Snödrömmar och tar den, som så många andra, som ett tecken i tiden. Äntligen ska vi göra upp med den förfärande och fortfarande pågående kolonialiseringen och exploateringen av Sapmi. Barnkulturen går före, som vanligt. Hoppsa, hoppsa!
På helt andra platser än i hennes sydsvenska, stadsnära krokar kokar hatet mot samerna däremot över i grytorna. Droppar oförsonligt fräsande ner på redan heta härdar. Stanken sprider sig vida omkring. Hela byar, socknar, härader och en bit av Riksdagen lär ligga insvepta i den bruna dimman.
Hon anar det, har hört talas om det, men stannar i bubblan. I sin bubbla, precis som samehatarna stannar i sin och de hatande samerna i sin.
De har oändligt många fördomar om varandra. Hon tror elakt att de som ogillar samer är ensamma, inskränkta skitstövlar som dricker hembränt, tjuvjagar varg på daglig basis och kör ihjäl renar med bilar som de tankar med extra skitig diesel bara för att jävlas. Hon tror att de älskar kalhyggen och gruvor och skiter i klimatet.
Hon tror att många tror att hon är en naiv miljömupp och rovdjurskramare från stan som vill hindra folk på landsbygden från att leva sina liv så som de önskar och som de alltid gjort – ifall de inte tillhör ursprungsbefolkningen som hon har så mycket romantiska fantasier om.
Hon tror att de alla tror att hon tillhör en elit som har många högskolepoäng men inte vet ett skit om hur man överlever eller hur folk i glesbygd egentligen har det. Kanske har de rätt.
Hon sjunker ner på en sten och lutar huvudet i händerna. Det tror hon inte att de gör. Hon tror inte att så många människor över huvud taget sätter sig på stenar i skogen, lutar huvudet i händerna och tänker långa, krångliga tankar. Inte ens på nyårsdagen.
Som en julgranskula av tunnaste glas är berättelsen om samhället, tänker hon sedan. Vi måste hålla den med mjuka händer, särskilt när kriser får hela granen att gunga. För stora rörelser, hårda tag och tvärsäkra ord kan krossa den till tusen skärvor.
Även om vi finner vila i olika bubblor så lever vi ju i samma samhälle, på samma jord, säger hon rätt ut i skogen. Hur ska vi våga mötas? Hur ska vi kunna förstå och förlåta? Som vi måste. För att kunna vårda den egentliga bubblan, den som omger oss allt levande. Det lövtunna, livsnödvändiga lagret av luft. Atmosfären.
Skogen tiger.
Hon försöker vilja andra väl och vill tro på författaren Rutger Bregman när han skriver att alla människor, egentligen och innerst inne, vill andra väl. Hon vill inte släppa taget om denna princip. Den är ett frö, planterat djupt där inne, långt från ytans skimrande hinna och bubblornas frestande blingbling.
Kanske bär alla på ett sådant frö? Kan vi i så fall vattna varandras? Så att de kan gro och låta sina rötter söka sig ut från den egna bubblan och in i nästa. Som vi vet att trädens rötter gör när de möts bland bakterier och mycel i underjorden. Hon ler. Kanske hade skogen ett svar ändå?
Hon reser sig upp utan problem. Klarar fortfarande att göra hoppsasteg. Inte lugnad men skapligt rask och beslutsam. Det ska nog kunna gå ändå. Om vi lyssnar på skogen, låter barnkulturen gå före och håller jorden med mjuka händer. Ordet hoppsa består ju, inser hon plötsligt, av samma bokstäver som hoppas.
Barnkultur! Där finns mycket roligt och klokt att hämta också för vuxna.
Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) som, på tvärs mot den kristna förvaltningstanken, gång på gång förordar fortsatt förödelse.
