Den 24 april är det ett år sedan nazister stormade Moment Teater i Gubbängen. Rökbomber kastades. Pensionärer som bakat bullar attackerades. Ett fredligt samtal om antifascism förvandlades till totalt jävla kaos. Jag ska nu moderera ett nytt samtal på samma plats. Och det här är mina tankar inför det.
Vad var det egentligen som provocerade så mycket? Bullar och ABF-känsla? Eller rädslan för att progressiva humanister fortfarande samlas för att prata om något bättre?
När jag var liten gapade de n-ordet efter en på öppen gata. Det var rått, högljutt och ogenerat. I dag ser det annorlunda ut. När nazismen visar sig i Sverige 2025 gör den det utan att sträcka armen i vädret. De gamla bulorna har bytt bomberjackan mot skjorta, växt ut håret, medietränats och lärt sig le i SVT. Och den nya generationen? Fy fan. Jag sörjer varje ung man vi förlorat till algoritmernas labyrinter där vardagsilska bärs i funktionsplagg, där hatet slipas i kommentarsfält, forum, gamingkanaler, manosfären och kryptosvängen. Och samtidigt har vi en regering som hellre jagar folkbildare än nazister.
Nazister attackerade ett demokratiskt samtal. Regeringen kunde inte ens ta det på allvar. Högerföreträdare, ledarskribenter och regeringspåhejare svarade med axelryckningar och den obligatoriska replikrutan: ”Men Palestina- och woke-klimataktivisterna då?“. Vi har gått från aldrig mer till ”så länge vi får ihop politiskt content av skiten”.
Vi lever i ett land där människor som limmar sig fast i protest får hela rättsapparatens fokus, medan högerextrema våldsverkare behandlas som ordningsstörningar. Där klimatengagerade tjänstepersoner får sparken från Energimyndigheten. Där FN kritiserar Sverige för behandlingen av en klimataktivist som hungerstrejkar i protest mot utvisning.
Det handlar inte om enstaka snedsteg. Det är ett systemskifte. Regeringen skär ner på föreningsbidrag. Misstänkliggör folkbildning. Viftar bort attacken i Gubbängen som en detalj, samtidigt som de granskar studiecirklar om jämlikhet, klimat och antirasism.
Allt medan högerextrema miljöer växer i fred. Unga män sugs in i algoritmstyrda höhö-fabriker där förakt säljs som humor och hat paketeras som “men jag ställer ju bara frågor” av så kallade högerinfluencers.
Vi som fortfarande tror på folkbildning, gemenskap och samtal gör det inte för att det är tryggt. Vi gör det för att vi inte har råd att låta bli. När makten oroar sig mer för en föreläsning på ABF än för en nazistattack, då är det inte demokratin de försvarar. Det är sin egen makt.
Att stå upp mot fascism borde vara lika självklart som att vara emot cancer. Men i Ulfs Sverige, där Jimmie Åkesson dikterar tonen, måste man fortfarande förklara varför.
Så vi ses i Gubbängen. Inte som ett svar. Utan som en fortsättning. För att visa att samtal, solidaritet och motstånd lever.
Det är inte tystnaden som är farligast. Det är att vi lär oss leva med den.
Den nya mötesplatsen för organisering – Bacchi Syre!
Märkligt att de som älskar Sverige mest alltid ligger platt för Turkiet. Märkligt att kärleken till Sverige verkar ta slut vid Erdogans tröskel.
