Människan tar över mer och mer, och utrymmet minskar för all annan natur. För att inte fler arter ska försvinna behöver vi ge vilda djur lagligt skydd, skriver Carita Johansson.
DEBATT. Skrattmåsen och kråkan. Så hade titeln kunnat lyda på en gammal saga, som handlade om två individer av för barnen välkända arter. Förut var de vanligt förekommande, men för dagens barn är varken måsen eller kråkan lika vanliga längre. Antalet är nu nere på nivåer som gör att de kvalificerar sig för rödlistan över hotade djur i Sverige. Hur har det blivit så?
Alltsammans handlar om människans syn på ickemänskliga djur, där vissa arter inte gillas, och då ska de dödas. Ursäkterna är många. Måsar skränar, kråkor kraxar, sälar och skarvar fiskar, älgar äter gran (därför att vi har skapat monokulturer) och så vidare. Sedan skjuter vi ofantligt många djur för nöjes skull. Som om naturen var ett nöjesfält full av värdelösa ting. Direkt exploatering – jakt, fiske, insamling – beräknas av IPBES och IUCN orsaka 37 procent av arters utdöende.
Människan tar i anspråk större och större områden, och naturens områden minskar. I konflikter om boplatser stöter vi på djur som bara vill överleva. En del av dem kallar vi för ”skadedjur” därför att de befinner sig på platser där de stör oss, och då ska de dödas. En del arter dödas för att de antingen äter plantor eller andra djur, som vi själva vill äta. Vi tränger undan våra medvarelser och behandlar dem respekt- och kärlekslöst.
Kråkan och måsen fyller båda en viktig funktion i livets väv där allt hör ihop. Enbart nödvändiga arter existerar nämligen, så fungerar ekologin. Om någon art drabbas av problem så påverkar det många andra i en så kallad kaskadeffekt. När tillräckligt många arter dör ut så blir livets väv skör och vid särskilda brytpunkter kollapsar ekosystemen. Då har vi inte längre de ekosystemtjänster vi tar för givna: Ren luft, rent vatten och mat. För det går inte att sätta sig över naturlagar och ekologins regler. Men det finns sätt att samexistera som gynnar alla – både människor och ickemänskliga djur.
”Ett lands moraliska framsteg kan bedömas efter hur de behandlar sina djur”, lär Mahatma Gandhi ha sagt. Han uttryckte vikten av medkänsla och respekt för alla levande varelser och menade att behandlingen av djur speglar ett samhälles etiska och moraliska utveckling.
Vi har turen att ha sällskap av många fantastiska varelser på den här planeten. Det borde vara så lätt att älska dem, respektera dem och ge dem plats. Men vi har inte längre tiden att vänta tills var och en på egen hand förstår vikten av detta. Destruktiva krafter har fått härska för länge. Arter försvinner nu i rask takt mitt framför ögonen på oss.
Om barnen en dag inte längre hör måsarnas ”skrän” och kråkornas ”kraxande” – det är dagen då vårt misslyckande har bekräftats, en sorgens dag.
Hotade arter ska inte exploateras och vilda djur ska inte vara skyddslösa. Vi har en djurskyddslag som skyddar tama djur. Det borde vara lika självklart att ge vilda djur lagskydd. Vi vill ju ge framtidens barn ett välmående land och en planet full av liv.
