När återvinning av förpackningar infördes togs det emot positivt efter en lång miljödebatt. Men när oljepannorna i villor snabbt fasades ut blev det protester eftersom det drabbade människor i vardagen – och alla skyllde på Miljöpartiet, skriver Birger Schlaug.
I budgetförhandlingen som inleddes efter 1998 års val siktade vi i Miljöpartiet, inom ramen för 30 miljarders skatteväxling inom tio år, på att i vart fall oljepannor i småhus skulle fasas ut snabbt. Oljepannorna stod för en stor del av växthusgaserna. Skatten skulle öka i flera steg, försiktigt i början så att småhusägare skulle hinna ställa om. Många kände sig drabbade.
Hetsade villaägare
Skattehöjningarna var allt annat än populära. Varken postlådan eller mejlboxen var kul att vittja när det blivit offentligt att vi drev frågan om villaoljan i budgetförhandlingarna. Kampanjer hade satts igång för att stoppa eller i vart fall minska skattehöjningarna.
Villaägarnas riksförbund och Skattebetalarnas förening gjorde vad de kunde för att hetsa och uppmana ilskna villaägare med oljepannor att höra av sig.
Största klimatlyftet
Trots lobbyisterna togs beslutet att skatten på villaolja skulle höjas stegvis och årligen. Från Miljöpartiets sida hade vi velat se att stegen varit än större. Men med bidrag från ökat världsmarknadspris på olja så gick utfasningen oerhört fort i alla fall. Utfasning av oljepannor har bidragit mest till minskningen av växthusgasutsläppen i Sverige. Villaoljan är i stort sett helt borta. Förmodligen det största nationella lyft som gjorts för klimatet hittills.
Självfallet låtsades kritikerna inte om det där med världsmarknadspriset utan skyllde hela prishöjningen på oss. Eller, som vi i Miljöpartiet såg på det, gav oss hela äran … En del socialdemokrater tvådde sina händer på temat ”härtill har vi varit nödda och tvungna men vi ville egentligen inte alls, så skyll inte på oss när du måste plocka bort oljepannan”.
Några av oss som företrädde partiet – jag var ett av språkrören – hade blivit hårt ansatta. Hemma hade Säpo säkrat våra fönster efter det att bensin kastats på husväggen samtidigt som brinnande marschaller stod bredvid. Lärarna höll ett extra öga på våra barn under rasterna. Ingenting blev bättre av organisationernas kampanjande, tvärtom.
Drabbar i vardagen
Vad kan vi lära av detta? Jo, att motståndet mot förändringar är stort så fort det rör plånboken och politiska motståndare kan måla upp falska bilder av den nödvändiga omställningen. Och att vi får ta en del skit på vägen.
Förändringar som drabbar vardagen och plånboken på ett besvärligt sätt medför lätt kampanjer av motstånd. Men det behöver inte bli så. Införandet av återvinning av tidningar, mjölkförpackningar och plast var inte något som med självklarhet skulle tas emot av medborgarna på det milda, rent av positiva, sätt som blev fallet. Långvarig miljödebatt hade lagt ett raster av förståelse. Införandet av kraftigt höjd skatt på villaolja kom däremot plötsligt, oväntat för de flesta, och ledde till för svenska förhållanden väldig vrede. Av dessa två exempel kan några allmängiltiga slutsatser dras.
Två effektiva sätt
Det finns två effektiva sätt att driva igenom beslut: antingen att genom opinionsbildning kratta manegen eller att hamna i maktposition för politisk utpressning. Ett tredje effektivt – men demokratiskt ynkligt – sätt är att partier pratar ihop sig efter ett val om något som de flesta väljare aldrig hört talas om och aldrig heller skulle höra talas om.
Så skedde när Sverige plötsligt skrev på värdlandsavtalet med Nato och DCA-avtalet med USA, och när beslutet togs om den bisarra utlandsspionerilagen som kan leda till fyra års fängelse för den som gör ett avslöjande – om ett brott till exempel – som kan skada förbindelserna med ett land eller organisation som vi har militärt samarbete med.
Norskt miljöpris
Som kuriosa kan nämnas att den gröna skatteväxlingen (och höjda anslag till skydd av skog) som genomfördes trots socialdemokraternas svaga intresse gav Göran Persson, som ledde regeringen, ett stort norskt miljöpris (Sofiepriset) på 100 000 US-dollar.
