En ny lag om medborgarskap är på gång, och i väntan på den vill regeringen undvika att fler får svenskt medborgarskap. Men de har inte utfärdat någon förordning utan framfört önskemålet i en debattartikel. Det är inte så myndigheter ska styras, skriver Mikael Bertilsson.
DEBATT. Konstitutionsutskottet är ett av riksdagens viktigaste kontrollorgan och har till uppgift att granska om regeringen följer grundlagen och de regler som gäller för maktutövning. När KU tydligt uttalar att regeringens styrning av förvaltningen inte får ske genom debattartiklar, är det inte en formalitet – det är ett försvar av rättsstatens gränser och av den tillit som krävs mellan medborgare och stat.
Att uppmana myndigheter att bortse från gällande rätt, genom formuleringar som ”det finns anledning att agera”, kan tolkas som ett försök till otillbörlig påverkan. Det är ett sätt att sätta press på den självständiga förvaltningen – utan att använda de lagliga verktyg regeringen faktiskt har till sitt förfogande, som förordningar, regleringsbrev och lagstiftning.
Sverige har en lång tradition av förvaltningsmässig självständighet. Det är en av våra viktigaste skyddsmekanismer mot maktmissbruk. En myndighet ska inte styras av partipolitiska signaler, utan av lag. Det är detta som skiljer en liberal demokrati från ett klientilistiskt system där politiker styr efter eget godtycke. När den gränsen suddas ut, riskerar statens beslut att förlora sin legitimitet.
När statsråd agerar som om politiska utspel vore likvärdiga med lag, urholkas denna ordning. Det skapar osäkerhet både inom myndigheterna och bland medborgarna. Vad gäller egentligen – lagen eller vad regeringen skriver i tidningen?
När tillämpningen av lag börjar styras av politiska utspel snarare än rättsliga principer, finns risken att olika individer bedöms olika beroende på politiska signaler – en utveckling som direkt hotar rättssäkerheten. Det i sin tur undergräver tilliten till myndigheternas opartiskhet, vilket är en hörnsten i varje fungerande demokrati.
Vi har de senaste åren sett en växande trend där den exekutiva makten tänjer på gränserna för sin styrning. Debattartiklar används som verktyg för att påverka myndighetsbeslut, ibland på sätt som riskerar att bryta mot förbudet mot ministerstyre. Det är en glidning som inte får normaliseras.
Att just medborgarskap – ett av statens mest långtgående beslut – används som politiskt spelkort gör saken ännu allvarligare. Ett medborgarskap är inte bara en juridisk handling, det är en bekräftelse av tillhörighet. Att regeringen försöker påverka detta innan lagen ändrats är ett svek mot både rättsstat och medborgare. Och när beslut på detta område börjar präglas av politisk godtycklighet, förlorar de också sin demokratiska legitimitet.
Det är inte första gången Kristerssons regering utmanar gränserna för vår förvaltningsmodell. Men det bör bli den sista. I ett politiskt klimat där tilliten till institutioner redan prövas, är det av yttersta vikt att statsråd håller sig till de regler som gäller – både i handling och i ord.
Vi vet av historien att rättsstaten inte försvinner över en natt. Den monteras ner stegvis, ofta i det tysta och med till synes goda föresatser. Men det börjar just här – med en regeringsledning som ser grundlagen som en rekommendation snarare än en skyldighet.
En rättsstat byggs inte med pressutspel. Den byggs genom lag, förutsägbarhet och respekt för den offentliga maktens gränser. Den bygger på tillit. Och på att medborgarna kan känna förtroende för att makten utövas inom lagens ramar. Statsministern borde känna till det. Att KU nu behöver påminna honom är i sig ett tecken på att något har gått snett.
Statsminister Ulf Kristersson, tillsammans med Ebba Busch och Johan Pehrson, skrev i vintras en debattartikel i Dagens Nyheter där de antydde att myndigheter bör agera mot att medborgarskap beviljas enligt gällande lagstiftning – redan innan nya, skärpta lagkrav trätt i kraft. Det är ett ovanligt och allvarligt sätt att försöka styra myndigheter. Nu riktar Konstitutionsutskottet (KU) formell kritik mot trion. Det är en markering som förtjänar att tas på största allvar.
KU är ett av riksdagens viktigaste kontrollorgan och har till uppgift att granska om regeringen följer grundlagen och de regler som gäller för maktutövning. När KU tydligt uttalar att regeringens styrning av förvaltningen inte får ske genom debattartiklar, är det inte en formalitet – det är ett försvar av rättsstatens gränser och av den tillit som krävs mellan medborgare och stat.
Att uppmana myndigheter att bortse från gällande rätt, genom formuleringar som ”det finns anledning att agera”, kan tolkas som ett försök till otillbörlig påverkan. Det är ett sätt att sätta press på den självständiga förvaltningen – utan att använda de lagliga verktyg regeringen faktiskt har till sitt förfogande, som förordningar, regleringsbrev och lagstiftning.
Sverige har en lång tradition av förvaltningsmässig självständighet. Det är en av våra viktigaste skyddsmekanismer mot maktmissbruk. En myndighet ska inte styras av partipolitiska signaler, utan av lag. Det är detta som skiljer en liberal demokrati från ett klientilistiskt system där politiker styr efter eget godtycke. När den gränsen suddas ut, riskerar statens beslut att förlora sin legitimitet.
När statsråd agerar som om politiska utspel vore likvärdiga med lag, urholkas denna ordning. Det skapar osäkerhet både inom myndigheterna och bland medborgarna. Vad gäller egentligen – lagen eller vad regeringen skriver i tidningen?
När tillämpningen av lag börjar styras av politiska utspel snarare än rättsliga principer, finns risken att olika individer bedöms olika beroende på politiska signaler – en utveckling som direkt hotar rättssäkerheten. Det i sin tur undergräver tilliten till myndigheternas opartiskhet, vilket är en hörnsten i varje fungerande demokrati.
Vi har de senaste åren sett en växande trend där den exekutiva makten tänjer på gränserna för sin styrning. Debattartiklar används som verktyg för att påverka myndighetsbeslut, ibland på sätt som riskerar att bryta mot förbudet mot ministerstyre. Det är en glidning som inte får normaliseras.
Att just medborgarskap – ett av statens mest långtgående beslut – används som politiskt spelkort gör saken ännu allvarligare. Ett medborgarskap är inte bara en juridisk handling, det är en bekräftelse av tillhörighet. Att regeringen försöker påverka detta innan lagen ändrats är ett svek mot både rättsstat och medborgare. Och när beslut på detta område börjar präglas av politisk godtycklighet, förlorar de också sin demokratiska legitimitet.
Det är inte första gången Kristerssons regering utmanar gränserna för vår förvaltningsmodell. Men det bör bli den sista. I ett politiskt klimat där tilliten till institutioner redan prövas, är det av yttersta vikt att statsråd håller sig till de regler som gäller – både i handling och i ord.
Vi vet av historien att rättsstaten inte försvinner över en natt. Den monteras ner stegvis, ofta i det tysta och med till synes goda föresatser. Men det börjar just här – med en regeringsledning som ser grundlagen som en rekommendation snarare än en skyldighet.
En rättsstat byggs inte med pressutspel. Den byggs genom lag, förutsägbarhet och respekt för den offentliga maktens gränser. Den bygger på tillit. Och på att medborgarna kan känna förtroende för att makten utövas inom lagens ramar. Statsministern borde känna till det. Att KU nu behöver påminna honom är i sig ett tecken på att något har gått snett.
