Det har gått snabbt sedan Donald Trump återinstallerades som president. Så snabbt att det är svårt att hänga med i allt, och svårt att veta hur mycket som man verkligen ska ta på allvar. Två saker kan det dock finnas anledning att kommentera särskilt.
Det ena handlar om hans fullständigt bisarra uttalanden om Gaza. Under en presskonferens med Benjamin Netanyahu sa han att USA kommer att ”ta över Gaza” och att de kommer att ”äga det”. Gaza ska också byggas upp igen, lovade han, men inte för att palestinierna ska kunna bo där, de ska istället tas om hand av andra “vänligt sinnade länder”, till exempel Egypten eller Jordanien. Hans medarbetare har senare försökt att tona ned uttalandena, utrikesminister Marco Rubio förklarade till exempel att det han egentligen menade var att palestinierna bara ska flytta på sig medan återuppbyggnadsarbetet pågår, sedan får de flytta tillbaka igen. Faktum är dock att Trump sa det han sa och ungefär samtidigt föreslog Israels försvarsminister, Israel Katz, att Gazaborna kunde flytta till Irland, Norge eller Kanada.
Det är förstås en sak att låta de palestinier som vill bort från Gaza få asyl i andra länder, där bör vi ställa upp precis som vi ska göra när det gäller andra flyktingar som tvingats fly på grund av krig. Men det är något helt annat att säga att de inte får återvända till den plats där de levt hela sina liv.
Trump vet så klart att det här strider mot folkrätten och att det knappast skulle vara genomförbart (vilket land vill ta emot 2 miljoner Gazabor?) men det spelar mindre roll. Det viktiga i det här tror jag är att inte ta honom direkt på orden men vara medveten om vilka signaler det är han vill skicka. Han vill att Israel och USA tillsammans ska ta kontroll över Gaza och att palestinierna så långt det är möjligt ska fördrivas. I Jordanien befinner sig redan 2,3 miljoner palestinier i flyktingläger och i Egypten drygt 100 000. Förmodligen tänker Trump att dessa läger ska kunna utökas ytterligare, eventuellt med några mutor, samt att USA ska få en permanent bas på Gazaremsan.
Det andra som är viktigt att hålla ögonen på är nedmonteringen av biståndsorganisationen USAID. USAID är världens största biståndsorganisation med en budget på 44 miljarder dollar – ungefär en tredjedel av Sveriges samlade statsbudget för att sätta det i perspektiv. De har 8 000 anställda världen över, nu ska det krympas till 300 personer. Självklart finns det en del tveksamheter med USAID, det gör det med nästan alla biståndsorganisationer, inte minst att de gärna prioriterar amerikanska intressen, men det går inte att komma ifrån att miljontals människor världen över kommer drabbas hårt av den här nedmonteringen. Det handlar om allt från patienter i Zimbabwe som behöver bromsmediciner mot aids till flyktingar från Myanmar eller barn som nu inte kommer få några vaccinationer.
Konsekvenserna av det här är nästan ofattbara. Det går dock helt i linje med Trumps ”America first”-doktrin där hjälp till andra fattigare länder inte är något man ska räkna med. Risken är också att andra länder kommer följa efter och dra ner på sitt bistånd när de ser att det fungerar för USA. Istället borde vi förstås göra tvärtom, nu när USA drar ner så enormt mycket på sin biståndsbudget är det viktigt att andra länder kliver in och åtminstone fyller en del av de enorma behov som finns i världen.
Trump har inte ens varit president i en månad ännu, men han kan eventuellt redan ha lyckats åstadkomma lika mycket skada som han gjorde under hela sin förra presidentperiod. Då var det många stora ord, men den här gången verkar det som att han är mer benägen att göra verklighet av många av sina vansinniga planer. Vi har några väldigt tuffa fyra år att se fram emot.
Förmodligen kommer det att bli hårdare vapenlagar efter skolskjutningen i Örebro.
Konspirationsteoretiska spekulationer i sociala medier.
