När Vladan Lausevic började spela fotboll som tioåring i Bosnien sågs idrotten som något som skulle ena samhället och tjäna statens mål. Så föll Jugoslavien sönder, och den nya etnonationalismen drabbade fotbollen också. Det som hände återspeglas i namn på skolor, gator och lag.
Det har gått 30 år sedan kriget i Bosnien, Europas blodigaste krig innan kriget i Ukraina, slutade. När jag tänker tillbaka på min barndom i Bosnien under 1990-talet och början av 2000-talet tänker jag bland annat på Proleter. Det är namnet på fotbollsklubben i min födelseort Teslic. När jag var barn hette klubben officiellt FK Teslić, men i folkmun var det alltid Proleter.
När jag som tioåring började träna i klubben funderade jag ibland på varför den i praktiken hade två namn. Proleter, som betyder proletär, har sin historia kopplad till ortens industriarbetare och socialistiska idéer. Teslic grundades i slutet av 1800-talet, efter en order från huvudstaden Wien, med syfte att bygga industrier.
Orten befolkades direkt av invånare från olika folkgrupper som fanns i imperiet. Förutom serber, kroater och bosniska muslimer, fanns bland dom första invånarna slovener, polacker, tjecker, judar, östterrikare med flera. Innan första världskriget var Teslic, genom industrier, turismnäring och andra verksamheter, rikare per invånare än flera kommuner i dåtidens Sverige. Det fanns en etablerad arbetar-, medel- och överklass. Medan till exempel tennis spelades av Teslics rikaste blev fotbollen en viktig del av arbetarnas sociala liv och aktiviteter.
Staten, sport och socialism
När Proleter formellt skapades som klubb 1926 sågs klubbens namn direkt som problematiskt. Den monarkistiska Jugoslavien hade en regim och en stat som såg olika politiska rörelser som ett hot och till exempel förbjöd det socialistisk-revolutionära och senare kommunistiska partiet från politiska verksamheter. Begrepp som proleter sågs därför som ett hot. Efter andra världskriget, när det socialistiska Jugoslavien skapades, erkändes klubbens namn som passande och positivt.
Innan kriget i före detta Jugoslavien hade många fotbollsklubbar en självklar historisk mångfald. Särskilt i Bosnien var fallet att serber, kroater, bosniaker, jugoslaver och andra spelade tillsammans. Staten liksom samhället i stort främjade sporten som något gemensamt och enande. Framför allt framhölls Jugoslaviens fotbolls- och basketlag som exempel på nationell stolthet och sammanhållande faktorer.
Från en identitetspolitik till en annan
Under den socialistiska Jugoslaviens tid sågs fotbollsklubbar med arbetarklasshistoria som extra viktiga för lokal och nationell identifikation. Det passade ihop med politiska myter och berättelser i takt med den officiella socialistiska ideologin och systemet. Det gjorde i sin tur att sporten i Jugoslavien, som fotboll, var väldigt politiserad och skulle tjäna statens mål.
I samband med landets kollaps och kriget under 1990-talet kom identitetspolitiken att ändras totalt när nya etnonationalistiska rörelser började växa och ta makten. Arvet från arbetarrörelsen och Jugoslavien skulle bort och runtom i Bosnien som i Teslic drabbades fotbollen av hat, fördrivning och omänsklighet. Inte ens idrottstalanger och kända spelare skonades av kriget och nya makthavare.
Identitetspolitiken stannade inte vid Proleter utan kom att omfatta hela området. Före kriget hette min gamla grundskola Mladost (Ungdom), men när jag gick i skolan var namnet Petar Petrović Njegoš – man hade döpt skolan efter en montenegrinsk nationalistisk poet och biskop från 1800-talet, vars texter bland annat innehöll starka antimuslimska budskap. Även gatan där vi bodde bytte namn. Från början var den döpt efter partisanernas elitförband, Proleterskih brigada (Proletärbrigaderna). Under kriget blev namnet Karađorđeva, efter en serbisk upprorsledare från början av 1800-talet, som förvisso var en mer känd historisk person med betydelse för Serbien, men utan större koppling till Bosnien.
Som barn såg jag att dessa namnbyten inte bara var administrativa beslut, utan uttryck för auktoritär makt, godtycke och exkludering. Jag upplevde det som försök att förfalska historien och avgöra vem som fick tillhöra gemenskapen och vem som inte fick det. Samtidigt är det viktigt förstå att allt inte var bra i det socialistiska Jugoslavien, men dom etnonationalistiska eliterna gjorde något ännu värre genom att bygga sin makt på splittring, rädsla och brutalitet genom krigsbrott, kriminalitet och omänsklighet.
Ambivalent till fotbollen
Jag ser ofta på fotbollen som något som förenar fler människor eftersom vi är miljarder som utövar, tittar på och tänker om fotboll. Samtidigt är fotbollen ofta splittrande, som när det kommer till landslag. Ett problem med nationalism är att den kräver särskild lojalitet till en nation och därmed ett fotbollslag, även om något annat lag kan vara objektivt sett bättre och duktigare.
Ett av mina starkaste minnen är från början av 2000-talet, när vår klubb deltog i ett projekt som hette Danska fotbollsskolan. Tanken var fin och positiv, barn skulle mötas genom sporten. Jag minns bland annat resan till grannorten Jelah som på den tiden kändes som en by, men som i dag är mer utvecklad än Teslic. Men istället för vänskap och gemenskap bevittnade jag även mycket ilska och hat. Barn i tioårsåldern skrek förbannelser, hånade religioner och kastade även mindre stenar på varandra.
När barnen senare kom till Teslic blev det ännu värre för mig. En äldre pojke sprang runt i en T-shirt med Radovan Karadžićs ansikte, en bosnienserbisk radikalnationalistisk politiker som senare dömdes bland annat för folkmord i Srebrenica. För honom var det roligt, men för mig var det en chock, som en elektrisk stöt genom hela kroppen. Där och då förstod jag att politik inte är något abstrakt. Den finns i våra skolor, på våra gator, på våra fotbollsplaner. Den finns i hur vi lär oss hata, och i vad vi kallar varandra.
Mänskliga motsägelser och absurditeter
I mitten av 2000-talet bytte klubben tillbaka till sitt gamla namn Proleter. Ett av mina mest konstigaste och mest absurda minnen var att titta på när samma unga arga män och supportrar som ropade nationalistiska slagord och hyllade krigsförbrytare också sjöng om sin kärlek till Proleter, en klubb med socialistisk historia.
Det lärde mig något viktigt i efterhand, nämligen att vi människor är fulla av motsägelser. Vi kan bära på traditioner, idéer och övertygelser som inte alltid går ihop, men som vi ändå håller fast vid. Vi söker stolthet och tillhörighet, även när det blir motsägelsefullt och orimligt. Det gör oss inte alltid onda, men det gör oss farliga om vi inte vågar granska oss själva. Vi lever i en värld där vi har samma vm i fotboll men inte samma världspolitik, till exempel i klimatfrågan.
I dag tänker jag bland annat på hur ingen gata i Teslić bär en fotbollsspelares namn, trots att klubbens spelare var lokala stjärnor och uppskattade av invånarna, samt tillräckligt talangfulla för att värvas till större jugoslaviska klubbar. Deras namn har, liksom så mycket annat, fallit i glömska. Men att minnas spelar roll. Att berätta spelar roll. För även i något så vardagligt som fotboll ryms hela spektrumet av identitet, politik, känslor och våra mänskliga motsägelser.
