Det som utspelat sig i Sudan under den senaste tiden är så fruktansvärt att det är svårt att ta in. Vi vet ännu inte hur många som dött efter att militärgruppen RSF tog kontroll över el-Fasher i Darfurregionen i slutet av oktober, men en ledtråd är att det bodde 250 000 personer i staden innan attacken och endast 15 procent av dem verkar ha lyckats fly. Resterande befaras antingen ha dödats, tillfångatagits eller gömma sig någonstans. Det kan alltså handla om tiotusentals döda och det är troligt att det som sker nu kommer att gå till historien som ett nytt folkmord.
Konflikten är minst sagt svårlöst. De två militärledarna som slåss om makten har fram tills nyligen inte velat vika sig en millimeter och har verkat immuna mot all press från omvärlden. I skrivande stund kommer dock uppgifter om att RSF ska ha gått med på en humanitär vapenvila, men ännu finns inga rapporter om hur den andra sidan ställer sig till en vapenvila. Och även om det blir en vapenvila så vet vi inte hur länge den kommer att vara.
Trots det finns det saker som går att göra i dag och som borde ha gjorts för länge sen. Inte minst kan vi sätta press på de länder som stöttar någon av sidorna i konflikten ekonomiskt. Ett av dessa länder är Förenade Arabemiraten vars vapen och pengar, enligt både FN och Amnesty, är av avgörande vikt för att RSF ska kunna fortsätta striderna.
När Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) intervjuades om konflikten i Studio Ett i P1 i onsdags sa hon att vi måste sätta mycket hårdare press på Sudan, men hade svårt att komma med konkreta förslag på hur pressen ska se ut. Hon lyfte visserligen EU:s vapenembargo mot företag som är inblandade i konflikten. Det är positivt, men det är uppenbarligen inte tillräckligt. För samtidigt med detta embargo så är Förenade arabemiraten det land i hela världen som Sverige säljer mest vapen till. Och inte bara vapen för den delen. Faktum är att Förenade arabemiraten är Sveriges enskilt största exportmarknad i Mellanöstern, och nyligen öppnade bistånds- och utrikeshandelsministern Benjamin Dousa (M) för att öka exporten ytterligare genom att teckna ett frihandelsavtal.
Enligt Malmer Stenergard finns det inget som tyder på att vapnen som säljs till Förenade arabemiraten – bland annat luftburna radarsystem till ett värde av cirka sex miljarder krornor förra året – skulle användas i Sudan. När programledarna frågar henne om inte Sverige skulle kunna sätta ännu hårdare press genom att stoppa all vapenexport till Förenade arabemiraten svarar hon: ”Om man ska hårdra det resonemanget, då skulle vi stoppa all form av handel till alla länder som inte tycker exakt som vi tycker. Då skulle vi vara ganska ensamma.”
Det är ett märkligt svar eftersom det inte är någon som har krävt att vi ska ”stoppa all handel till alla länder som inte tycker exakt som vi”. Däremot kan man kräva att vi ska stoppa vapenhandel till länder som deltar i att sponsra ett eventuellt folkmord. Eftersom kriget i Sudan för Förenade arabemiratens del inte handlar så mycket om ideologi som om ekonomisk vinning är det troligt att ekonomiska påtryckningar och sanktioner i det här fallet faktiskt kan ha en effekt. Förmodligen räcker det inte med att Sverige ensamt trycker på, men om hela EU inte bara stoppade vapenhandel utan också genomförde sanktionspaket mot Förenade arabemiraten, liknande vad man har gjort mot Ryssland, skulle de kanske känna sig tvingade att dra sig ur Sudan.
När Malmer Stenergard påstår att Sverige gör allt vi kan för att stoppa blodbadet i Sudan är det helt enkelt inte sant. Det finns mycket mer vi kan göra. Att inte teckna något nytt frihandelsavtal med Sudan och att upphöra med all vapenexport vore två mycket rimliga första steg.
Mamdanis seger i New York är kanske en välbehövlig injektion för en förlamad vänster.
Var fjärde politiker utsattes för hot, trakasserier, våld, skadegörelse eller stöld under förra året.
