Hon går och går. Följer stigarna nedför och uppför. Lämnar dem och knagglar sig fram genom över stock och sten, genom blåbärsriset. Det kräver energi och ger energi.
Hon får ofta frågan hur hon orkar. Orkar engagera sig och göra det hon gör. Skriva, undervisa och leda grupper i krångliga konstnärliga processer. Hon brukar svara att hon inte vet hur hon skulle orka om hon inte gjorde det. Hon har ett urklippt citat från en tidning på sin anslagstavla som hon inte längre minns vem som sagt men som lyder ”Vila? Aldrig! Då smyger sig rädslan och fegheten på. Bäst är att ständigt arbeta.” Det kan ha varit Sara Parkman. Hon verkar också vara ett så kallat energiknippe. En eldsjäl.
En cyklist kommer energiskt farande fram genom skogen på sitt sätt. Hon kliver åt sidan och tänker att de tyngsta dagarna, morgnarna när det är svårt att gå upp, är just de som är tomma. De som inte har någon deadline i sikte eller några tider att passa. Då kan det räcka med en blick i nyhetsflödet eller en måttlig besvikelse för att all energi ska rinna ur henne. Det är då hon måste återvända hit. Till stigarna som människorna skapat under träden.
Senare på dagen är hon på plats på hemmakontoret. Skriver; beroende av energin i huvudet och den i kablarna. Den elektriska. Hon vet att många vill alstra den med gamla metoder. De konservativa. De som inte vågar eller förmår att tänka nytt. De skulle behöva lite mer energi. En spark i baken. En insikt om att dagens problem inte går att lösa med gårdagens metoder – särskilt inte om de samtidigt genererar nya, ännu olösta, problem som sträcker sig långt in i framtiden. Hennes miljöengagemang började en gång i folkkampanjen mot kärnkraft och har aldrig lämnat den. Kärnkraft är och förblir ett livsfarligt, ändligt energislag. Det är så osannolikt korkat att det ens är ett förslag 2025.
Egentligen tycker hon att hela idén med stora, centraliserade industriella system och företag känns väldigt gammaldags. Hon hoppas att framtiden ska bli mer småskalig när det gäller produktion och konsumtion av såväl el som mat och andra varor, och mer analog när det kommer till social interaktion och umgänge. Hon gillar att tänka på ett framtida samhälle som består av sammanlänkade byar, även i städerna. Där kapabla människor tar hand om varandra utifrån sina olika intressen och kompetenser. Där medborgarna både får, ger och genererar all energi de behöver.
Solen hör också dit. Den lyser ju över alla och slösar sin energi över hela jorden i sådan utsträckning att en del med nödvändighet måste reflekteras tillbaka ut i rymden för att vi inte ska koka bort. Den nödvändiga energiförlust som nu i allt snabbare takt förhindras av utsläppen som människorna orsakar när de använder gammal nedlagrad, fossil energi.
Dagen efter hinner hon inte gå i skogen, och inte tänka på vare sig klimatkris eller energipolitik, för då repeterar hon med en grupp från scenkonstföreningen hon är aktiv i. De bygger energi i rummet med hjälp av ord och musik och sin egen starka närvaro. En dag senare har de premiär och får ge av sin energi till den publik som kommer. Hon hoppas att de vill ta emot den och bära den med sig ut i samhället.
Hon vill erbjuda dem det slags fossilfria energi som bara kulturen och naturen ger och som så generöst återskapas dag efter dag. Den som hon och andra energiknippen och eldsjälar försöker förvalta och förädla, som vore de generatorer och motorer, drivna bara av vatten och lite käk. Av engagemang och envis framtidstro.
Jokkmokk och andra kommuner som tackat nej till möte om återvandring.
Partier som vill betala folk vi behöver för att de ska lämna oss.
