På resan genom Europa ser hon dem överallt. Fattigfolket. De sitter på gator och torg, bor i kojor av wellpapp, under filtar och broar. Ibland tror hon att det bara är en hög med skräp, platsen där någon sover. Somliga tycker säkert att de är mänskligt avskräde men dit vill hon inte.
Hon tänker på Lubbe Nordström och hans Lort-Sverige som fick sådant genomslag i slutet av 1930-talet. Hon vill också dokumentera men förmår inte ta bilderna, osäker på om det är för de utsatta personernas eller sin egen skull som hon låter bli. Skulle hon reducera och exploatera dem, eller tvärtom visa att hon tillmäter dem ett värde? Samma okränkbara människovärde som majoritetssamhället tillmäter henne själv. Om de delade språk skulle hon kunna fråga men de gör inte det. De delar ingenting. Lever på varsin sida av en avgrund.
Innan hon reste var det avslutning på folkhögskolan. Deltagarna var personer som Arbetsförmedlingen bestämt skulle gå en 13 veckor lång studiemotiverande folkhögskolekurs. Alla hade erfarenhet av att resa bort från allt utan stort hopp om att kunna återvända. Det går över huvud taget inte att jämföra med den lustmotiverade resa hon är ute på.
Hon tänker på dem när hon kliver av tågen i olika städer och hennes största problem är att välja restaurang. Hon tänker också på alla som inte kan resa någonstans oavsett hur mycket de jobbar. Det går ju inte längre att arbeta sig rik, att arbeta sig upp. Systemet håller effektivt fattigfolket på plats – oavsett om de arbetar eller lever på gatan.
Hon skrev det till en ung bekant i början av resan, innan de ens lämnat Hamburg. Att det inte är hans fel att han känner sig tvungen att jobbajobbajobba för att få ihop till hyra och mat – trots stor konstnärlig talang och uttrycksbehov. ”Bli inte bitter”, skrev hon. ”Bli förbannad, och kom ihåg att det är systemet som är problemet. Inte du.”
Hon säger till deltagarna på folkhögskolan att de har värdefulla erfarenheter och kan mer än de tror – och mycket mer än kontrollsamhället, med sitt växande förakt för svaghet, anar. Ett samhälle som behöver varenda par händer som är beredda att visa omsorg, varenda kreativ hjärna som förmår tänka nytt. Ett samhälle med medborgare som kanske kommer behöver lära sig hur man överlever med kringskurna demokratiska rättigheter.
Hon inser såklart att hon lever i ett privilegierat undantag. Exceptionalism som det kallas med ett för henne nytt begrepp. Tur kan det också kallas.
De flesta människor i världen har otur. Flyktingarna, människorna som utnyttjas på arbetsmarknaden och personerna som överlever på gatorna i svenska städer och i Hamburg, Paris, Barcelona … Alla som oavbrutet strävar och försöker på nytt men ändå aldrig får råd med någonting utan sakta mals sönder i, eller emellan, ekorrhjulen.
Det är en fråga om klass. Om orättvisor. Om förtryck. Hon vet att de måste ändra på det och att det är hon som måste försöka våga sträcka sig över avgrunden. Hon och alla ni som antagligen också lever i det privilegierade undantaget eftersom ni läser en tidning som den här och inte använder den för att skydda er mot värme, kyla eller regn på en gata någonstans i Europa.
Det kräver organisering och omfördelning av resurser lokalt, regionalt och globalt. Det handlar om människovärde, om politik och solidaritet. Att ta från de rika och ge till de fattiga.
Hon förbannar sin liknöjda feghet och hoppas att hon nästa gång ska våga mer. Att hon inte bara ska se, utan också våga dokumentera och agera mot det orättvisa Lort-Europa.
Människor som sträcker sig över avgrunden.
Hålen i det sociala skyddsnätet.
